200) rättor. Rummet, der detta egendomliga skådespel skulle ega rum, var redan vid min ankomst fylldt ända till trängsel och isynnerhet hade man packat sig tillhopa omkring en stor öppen, fyrkantig låda af ungefär 3 alnars vidd, bestämd att blifva Jackos arena. Först insläpptes en vacker tia hvars färdighet att döda råttor enast förevisades som en liten introduktion till det större blodbadet. Derefter inkastades i lådan, en och en i sönder, det nämnda antalet råttor, och åskådarne uppgjorde derunder sina ganska betydliga vad, hnravida hunden skulle medhinna sitt blodsarbete på qvarten eller ej. När allt var i sin ordning, infördes Jacko, en liten fin, smal råtthund, som gnällde af lystnad, medan de arma råttorna, när de förmärkte sin dödsfiende, kröpo samman i ett hörn och bildade en enda, svart massa. Så snart hunden blifvit insläppt i lådan, rusade han genast på råttorna, dem han ej släppte förrän de uppgifvit dödsskriet och deras ryggkotor krasat mellan hans tänder. När han väl bitit lifvet ur en, grep han ögonblickligt en annan. Som de emellertid gjorde vilda språng för att rädda sig undan hans hvassa tänder, syntes det i början tvifvelaktigt huruvida den anslagna tiden skulle räcka till. För engelsmännen tycktes denna grymma scen ega en synnerlig attraktion. Ögonen glänste af förnöjelse, och applåder och uppmuntringsrop gäåfvo tillkänna deras lifliga intresse. Icke så med främlingar, som voro nävarande. En fransman vid min sida ropade idkeligen: Ah, diable, diable, quelle cruautå!X under det han med båda händerna höll sig på magen liksom för alt undertrycka dess protester. Slutligen rusade han ut i restaurationen skrikande af alla krafter på konjak och jag erkänner att det ej dröjde länge förrän jag måste följa exempiet, föga angelägen att invänta slutet på denna vämjeliga scen, som värman och stanken från de döda djuren dessutom gjorde outhärdelig. Sednare fick jag höra att de som parerat på hunden Jacko hade vunnit, ithy att denne på 14 minuter och 3 sekunder ihjälbitit alla råttorna. Jag har något omständligare uppehållit mig vid detta skådespel endast för att gifva ett ampelt bevis på huru rå en del af de förlustelser äro, åt hvilka engelmännen öfverlemna sig. Önskligt vore att deras smak för dylika, ohyfsade tillställningar lemnade rum för en bättre. Med säsongens upphörande och den förnäma verldens utflygt till sina landtgods försvinner en del af de lockelser, som qvarhålla fremlingen i London. Den klagan, man alltjemt får höra, att London är tråkigt, blir då ännu högljuddare, och de, hvilkas tid och kassa tilläta det, begifva sig gerna öfver till Paris, dit man beqvämt kan förflytta sig på 10 timmar för ungefär 20 rdr. Nästan alla svenskar, man här träffar. skynda dit, om de ej komma derifrån. Också har lifvet i London, för dem som älska att angenämt förströ sig, någonting tungt, instängdt och tryckande i jemförelse med det glada, lätta och lefnadslustiga lifvet vid Seinen. Här omtöcknas man af en tung, dimmig rökatmosfer, som lätt nog i längden) framkallar hos fremlingen engelsmännens bekanta spleent; der åter ler allt emot en il belysningen af en mild och klar sydländsk solskensdag. De skimrande, öppna kaffeerna på boulevarderna i Paris, utanför hvilka man 1 markisernas skugga vid en demi-tasse och en petit verre har ett så angenämt tillfälle att beskåda det rörliga, brokiga lifvet omkring sig, hafva inga motstycken i London, der allt är klosterlikt instängdt. All den ag rikedom och lyx, som utvecklås i yde-Park gör ett vida mindre intryck än den smak, lättrörlighet och elegans, som å promenaderna i Boulognerskogen nästan lända en vid ett första besök. Och mot dessa många, vackra, öppna platser i Paris, der så sköna monumenter angifva de vid dessa platser fästade historiska minnen, har London föga att framvisa. Paris är obestridligen den moderna tidens kejsarstad lika lysande som någonsin i forntiden kejsarstaden vid Tibern. London är deremot den trägna flitens, nyttans, handelns, den industriella förkofringens härd och verkstad, utan jemförligt motstycke i forntiden. När Paris reser tempel åt nöjet, smaken och de sköna konsterna och använde millioner på att kläda Seinens stränder med prydliga kajer, bygger London dockor och verkstä der och omgifver Themsen med mångdu!:bla rader af packhus. Skaplynnet, lifvet och sederna på dessa båda platser måste såls des vara väsendiligen olika. Söndagen här i London är en allmän hvilodag, på hvilken det under de andra dagarne i veckan så bullrande, jäsande och oroliga lifvets pulsar liksom genom ett trollslag afstanna och en tystnad inträder, som är nära nog oförklarlig i en stad med 3 millioner invånare. Alla poster hvila, alla butiker äro stängda och endast på vissa timmar kan man i diningrummen tillgodose sina jekamliga behof. Med korta mellanrum kalla klockorna från de många hundra kyrkorna till gudstjenst och hvart du gär sti ker man i dina händer gudiiga fraktater och uppskakande berättelser om: jernvägsoly ckor på söndagar, naturligtvis med varningar mot söndagsresor och söndagsar bete. På alla öppna platser uppträda gatu predikanter, omkring hvilka strax församlar sig ett uppmärksamt auditorium. Den oin skränktaste tolerans är rådande och alla konfessioner äro här representerade. Ofizc får man höra katoliker och lutheraner upp träda emot hvarandra, och jag har mer ä en gång varit vittne till de argaste disputazionsakter dem emellan. Att bredvid de: sannt religiösa och kristliga lif, som verkligen rörer sig inom Londons befolkning. bigotteriet spelar en verksam rol kan ma: nog förstå, och man behöiver ej uppehåll: oa här lång tid för att komma underfun: