tjenstedrägt skall jag lyda er, men ej annars?, Och så vidt jag kunde finna blef ingen visad i land af brist på pass. Försigtigheten vid detta tillfälle vari alla fall af föga gagn, ty mängden af passagerare ämnade sig till Livorno, och endast omkring ett dussin unga män, som gått ombord i Genua, stannade qvar. Icke så i Livorno; när jag efter ett kort besök iland återkom, började bitlaster anlända, bestående nästan endast af ynglingar mellan 17 och 22 år, med nästan inga andra impedimenta än ett knyte eller en näsduk med lifsförnödenheter för dagen, en eller ett par brödbullar eller några skorpor, några citroner och en eller ett par buteljer vin. De kommo i flockar om 5) eller 6 personer, hvilka tydligen kände hvarandra. Det var en riktig rusniog till kajuttrappan, och detta så häftigt att styrmannen, som stod på däck, icke kunde hålla kontroll öfver de ankommande och underrätta sig om huruvida de voro försedda med biljetter. Dessutom klättrade somliga upp från fartygets sidor, och alla slogo de sig nedpå akterdäck såsom den svalaste platsen ombord. Detta fortfor till dess afgångstiden nalkades, då mellan 60 och 70 sådana unga män tagit plats öfverallt på fartyget. De omständigheter, som åtföljde dennå invasion, ovissheten huruvida alla hade betalat sin passagerareafgift, det fria och obesvärade sätt, hvarpå de nykomna, utan att bekymra sig om ordningsreglorna, slagit sig ned ej blott på de bästa platserna, utan i vägen för besättningen, allt detta bidrog att väcka en känsla af opposition hos de befälhafvande ombord och framförallt hos kaptenen — en känsla som torde ha blifvit skärpt af hans farhågor för hvad en sådan orolig hop kunde komma atttaga sig före under resan. Resultatet af allt detta blef ätt, för att förekomma ytterligare invasion, fartyget fördes från sin ankarplats och lades tätt invid hamndammen vid sidan af några andra franska fartyg, som tillhörde samma bolag. Samtidigt tycktes denna hegira äfven ha väckt någon oro hos myndigheterna, ty just då vi höllo På att byta om plats, närmade sig en stor båt full. med carabinieri, och straxt derpå kom questorn ombord, beledsågad af ett halft dussin af dessa. Den franske kaptenen, som befann sig i ett tillstånd af häftig förbittring och redan gifvit luft åt denna förbittring genom att något för mycket lifligt befalla de nykomna att gå för ut4, började nu väsnas och förklarade, att han icke skulle sätta i gång förr än undersökning skett, huruvida alla de objudna gästerna hade biljetter samt dernäst om de hade vapen. Han var alldeles viss på, att de flesta af dem voro beväpnade, och om de ä alla undersöktes, skulle han gå direkt till Civita Vecchia, i stället för till Neapel, och uppgöra saken med den franska befälhafvaren der i hamnen. Detta var ett något besynnerligt språk af en det k. italienska postångtartygs-bolagets befälhafvare, men förbittringen må lända till hans ursäkt. Hela scenen påminde mig lifligt om Maj månad 1860, då Garibaldi stod på punkten att begifva sig till Sicilien, men ännu låg lugnt qvar vid Quarto, och befälhafvaren på ett af Messageriesfartygen höll sin besättning hela natten under vapen, emedan han, som hade en ovanligt stor mängd tredje klassens passagerare ombord, inbillade sig att de voro beväpnade och förkädda garibaldianer, som hade gjort upp olycksbringande planer möt hans fartyg. Beväpnad ända till tänderna, vandrade han fram och åter på däcket hela natten i ända och skref troligen följande morgon en intressant rapport, för att visa att bolaget hade hans nit och kraft att tacka för dess fartygs säkerhet, enär det i annat fall skulle ha blifvit flibustierernas byte. Som det vid nu ifrågavarande tillfälle var ljus dag och questorn en välfödd trankil gentleman med ett temligen jovialiskt utseende, tog han saken mera lätt. Hvad vapnen beträffade, så fann han tanken derpå löjlig, och den var också verkligen orimlig här i afseende på en mängd ynglingar utan några reseffekter och klädda i de lättaste sommardrägter man kan tänka sg. men hyad angick biljetterna, så var dea srken snart arrangerad. Ett upprop företogs, och omkring ett halft dussin, som smug!at sig in, bortvisades; bland dem fanns likväl en stackare, som betalat sin passagerareafgilt, men i hvars ställe en annan reste. Men gjorde sig intet besvär att taga reda på den rottslige, som utträngt den rätte, och denne fördes I land, stackars karl. Under det detta pågick, föreföll en annan händelse, som talar godt för de framsteg sjelfva polisen gjort i de norra provinserna. Den lille hetsige kaptenen tog fram sia revölver och förklarade, att han skulle vara sin egen polis, då sergeanten för carabinieri lugnt svarade: SVårt folk är vant vid, att man handskas varligt med dem; 038 hvilka som ej ha rättighet att vara och ni kan lita på att de skola lemna fartyget, utan att ni behöfver göra er ot omak. När vi väl voro i gång blef endrägten snart återsltälid ombord. I bör medan de befälhatvandes dåliga lynne for, uppstod någon trängsel, fö ett ganska bestämdt sylte hos nykomlingar na att slå sig i ro under akterdäckets soltält. Det var fåfäng möda att tillsäga dem att gå ned, de gingo ned på ena sidan och kommo åter upp på den andra, passande på tillfället när de befälhafvande vände ryggen. til Det var en riktig pojkaktighet, beled-sagad af skratt och gyckel, men allt så god-. FITNESS NE ES RE TERO NEN