hvarför han blifvit hitkallad, vittnar nogsamt hans utlåtande af den 27 Mars 1860. Men om den, som icke egnat sin tid åt arkitekturens vetenskapliga studium eller befattat sig med dess praktiska utöfning och aldrig undersökt och icke ens på många år sett kyrkan, företager sig att bedöma. derå i sednare år verkställde arbeten och varande bristfälligheter, icke tillerkännes in stort förtroende i berörda afseende, torde det skäligen förlåtas. S Hr M. föreger, att reparationen under min ledning ej blifvit systematiskt verkställd, och han anser mig deri allramest hafva felat, a:t jag raserat och reparerat utan all egentlig plan. Jag har redan ofvanföre visat, att Jag åren 1833—1836 följt den ordning och föreskrift vid arbetenas verkställande, hvilken professor Nyström uppgjort och K. M:t gillat. Om jag icke så tillvä tt, skulle naturligtvis hr Nyström framhållit ett dylikt förbiseende af gifven föreskrift, och han skulle väl då icke om mitt tillgörande lemnat ett fördelaktigt vitsord. Vid reparationen, som åter börjades 1838 och fortgick till och med 1859, har jag iakttagit den ordning för ar-: betenas verkställighet, hvilken hr Nyström 1837 uppgjort och K. M:t följande år fastställt och ytterligare i särskildta bref bestämt. Attförevita mio etjag försummat afhbjelpa en mängd bristfälligheter, är i hög grad obilligt. Jag har naturligtvis ej kunnat, såsom jag utredt i det föreående, medhinna mera än som skett, enär en etydlig del af kyrkans medel medtogs för inköp af flere egendomar och för helt andra byggnadsföreta Tag har således måst ställa mig höga föreskrifter till borg efterrättelse, och det är alltså icke min skuld att ej mera kunnat uträttas än kyrkans tillgångar medgifvit. Vidare anmärker hr M., att hr Byström såsom särdeles bristfälliga omförmäler tskilliga i kyrkan anbragta sträfoch korpelare, hvilka sednare vid besigtningen befunnos af inslagen väta alldeles förstörda; dessa äro dock i Brunii tid ombygda.4 Sedan hr M. upprepat, hvad korrespondenten i Nya Dagligt Allehanda yttrat rörande förstöring af det murbruk, om jag begagnat, säger han, att allt detta bevisar, att icke ens så ringa konstskicklighet som den att åstadkomma ett godt och varaktigt murbruk i verkligheten innehafves af professor Brunius. Ehuru jag ofvanföre ådagalagt, att dessa beskyliningar äro oriktiga, måste dock något derom tilläggas. Hr Byström har aldrig yttrat, att å de strä pe lare, hvilka jag ombyggt, funnos sådana bnistfälligheter, som hr M. påbördar mig. Jag nödas derföre för att intyga sanningen häraf anra, hvad hr Byström förmäler om sträfpelarna i sitt utlåtande af den 27 Mars 1860. I detta utlåtande, som blifvit samma år tryckt, läses å sidorna 3 oeh 4 följande: Korets begge Smtyggde sträfpelare, åt söder och norr, äfvensom de delar af sidomurarne, gesimserna och fönsternischerna, som blifvit ommurade, hafva öfverallt bibehållit sin fasthet och sitt jemna, vackra utseende, hvarvid dock anmärkes att sträfpelarnes täckning med kalkstenshallar af mindre dimensioner och med bly ingjutna foger ej synes utgöra nog pålitli t skydd mot inträngande väta, och således torde med det görligaste första böra ombytas mot större sandstenshallar, såsom å södra tornets sträfpelare, eller öfvertäckas med kopparplåtar. På de såväl å kyrkans södra som norra långsidor ommurade sträfpelarne och spännbågarne hafva inga bristfälligheter eller oregelbundenheter i bågarnes form vå Lage lika litet som någon anmärkning emot beskaffenheten af yttermurarnas restaurerade delar äro att framställa. De fyra sträfpelarne mot södra tornets vestra och södra sidomurar, hvilka vid ombyggnaden erhållit en från de fordna afvikande form och vid basen förminskats till hälften af sitt förra utsprång, anser jag fullkomligt erbjuda det stöd, som af dem påräknas för tornmurarnes säkerhet; också förefinnas inga spår till yppad sättning eller afvikelse från lodlinien Eden De förete till sina ytor och hörn, jemförda med hvarandra parvis, ett sammanträffande i alignement af den yttersta og rg hvilket regelbundna förhållande väl skulle visat sig i någon mån stördt, om de ej förmått orubbligt uthärda påtryckningen från tornmurarne, eller om någon sättning i grunden inträffat. Ehuru den fordna formen blifvit förändrad, hafva dessa sträfpelare likväl till öfre delar lika stor murmassa; som förut, men hafva vunnit den fördel, att de nu bättre kunna skyddas för väderlekens åverkan och således i detta afseende böra för framtiden utge pålitligare understöd. idre anföres i samma utlåtande sidan 11 följande: Sträfpelarne med spännbågar å kyrkans södra och norra sidor, af hvilka fem blifvit under sednare tider till spännbågar ommurade, samt till pelare dels reparerade dels nybyggda, behöfva. med undantag af sistnämnda, i mer och mindre mån förbättras, ehuru de icke för närvarande äro af oroande beskaffenhet. Den tredje pelaren å södra sidan, från öster räknad, är mest förstörd och opålitlig till sitt bestånd samt behöfver först Bg OR Den närmast derintill ät vester befintliga, hvilken är af tegel och har en, som det vill synas, till öfverflöd belastad spännbåge, torde derefter böra ifrågakomma till ombyggnad, men den vestligaste å samma sida äfvensom de äldre af kyrkans norra kunna, genom att till mindre delar iståndsättas, en längre tid bibehållas, hvarifrån likväl undantages af den vestligaste. hvilken är mera bristfällig och har en nog mycket belastad spännbåge. Öfver ett år innån hr Byström afsynade kyrkan, har pp såsom jag ofvanföre nämnt, till domkyrkorådets protokoll tillkännagifvit, att af: satserne å korets båda sträfpelare, hvilka blif vit under min ledning ombyggda, borde förses med MH betäckningar, så snart passande sandstenshällar dertill kunde erhållas. En sådan förbättring har jemväl hr Byström ansett behöflig, men han har för öfrigt funnit samma strät. pelare liksom de fyra, som blifvit ombyggda vid södra tornet, och de, som tillika med spännbå gar blifvit kort förut Smbrggda å långhusets sö ra och norra sida, i fuligodt skick. Emellertic säger hr M., att he Byström såsom särdeles brisi fälliga omförmäler åtskilliga sträfoch korpelare hvilka blifvit i min tid ombyggda Härvid bör noga märkas, att hr Byström räknar till särdeies bristfälliga sträfpelare blott dem, hvilka jär icke medhunnit att förbättra eller ombygga. Di hr M. naturligtvis har emot mig uppträdt a; ent intresse för den gamla hel. edomen, så tord: han vid närmare granskning af ofvanstående ut Irag ur hr Byströms utlåtande finna, att mar icke kan rimligtvis åberopa nämnde syningsmans yttrande till klandrande af mitt murnings sätt. Beskyllningen att det murbruk, som begagnats vid kyrkan, varit dåligt, har jag ofvanföre vederlagt. Jag vill endast här tillägga, att :!e ombyggda sträfpelarne och murarne skulle i innat fall icke hållit sig, såsom hr Byström in ygat, lodräta och jemna; helst de påkännas at långsträckta spännbågar och stora takhvalf. Om det är förlåtligt att misstaga sig, äfven i vändelse om man vill redligen fälla ctt omdöme mm arbeten, hvilka man icke sett; så tyckes det lock vara säkrast att, om ett sådant skäll ofleniigen uttalas, hellre följa yttranden af sakkun uge och opartiske män, som utsätta sina namn. in föregifvanden af en anonym korrespondent wars hela framställningssätt röjer ringa sak ännedom, men deremot bitter partiskhet. Slutligen torde det tillåtas mig förklara na ne ARS AR Re AR