som icke äro främlingar. Jag kan nu icke egentligen sägas vara främling, och jag fin : ner att sommaren i Paris är att föredras: för vintern, när man såsom i år icke förja ; gas af hettan. Man njuter då i fullaste måt: Paris storhet såsom stad; man har de im : ponerande offentliga trädgårdarne, som aile , icke imponera på en första gången man ser: dem, ty man måste först lära att mäta storheten. När jag första gången stod i S:t Peterskyrkan, tyckte jag att man öfverdritvit dess storlek; drifva. tals tindrande ljus och dess två rader pa latser, en anblick, som i månsken och medi sommarvärme äralldeles magisk — mar har gratis taffelmusik till sin måltid, ty då: Militärorkestrar spela från kl. 4 till 6 fyra särskilda ställen, i grannskapet af hvilka ! restaurationer äro belägna, rimåste man ju med afsigt sky dessa ställen, för atticke ha tbffelmusik — man behöfver icke i teatrarna ! sinälta de nya dåliga pjeserna af det skäl, ! ätt man blott ger gamla och af dessa blot: fivad som sarne Moligremed full pomp, sedermera törs jag sjell: cke tala om den, för att ej synas öfver-: Man har BSeinen med dess tusen. : ar bestått. vinterns eldprof, och Theåtre francais uppför till ära för främlini d. v. s: med ; sina samtliga berömdheter (at hvilka en eller annan alltid tär sig: permission till Pe-:! tersburg. eller annorstädes några vintermådader) och med all den ståt, hvarmed de divertissementer och ceremonier af alla slag voro i den tidens smak, det vill säga i den store konungens. Det var Lulli, på en gång dansör, musikmästare och kompositör, som arrangerade dessa processioner, så att man om sommaren äfven lär känna Lulli, ett namn, som man hört från det man sjelf lullades, men tror vara för längesedan försvunaet från jorden — och så har man det bästa af alltsammans: den offentliga renligheten, som ej tillåter att ett damkorn lägger sig på dina kläder, om du försigtigt håller dig på de civiliserade stråkvägarne, och an nbrstädes har ju främlingen ingenting syn nerligt att göra, om han ej är stadd justpå studieresor. Fn dag, då jag såg en hel armå långa karlar sysselsatta att tvätta och borsta stenportarne i Louvren och granit sdeklarne kring trädgårdarne, blef jag rörd i min själ och förklarade P. ris för alla stä: ders. drottning; ty på hvilket annat ställe tvättar man väl sin gråsten? Den fuktiga sommaren har i år varit en adledning för en mängd parisare att stanna qvar i deras älskade Babylon, hvarifrån eljest modet grymt förvisar dem. Jag har sett dessa parisare på deras slott oci vet ; j äro utstyrda af Moligre, ty parader, musisi HH i huru melankoliskt det der går till ända till k jagttiden; ty att njuta naturen förstå de sig alldeles icke på — de säga rent ut, att de finna en operadekoration vackrare än det vackraste landskap — och jag har sett dem i deras villor omkring Paris, der madame bör hela sommaren med sin unga dotter — två döttrar har man sällan — och monsieur kommer ut efter affärstiden. Madame betraktar sig från början såsomett offer och har en mine derefter. Hon har ju alldeles I ingen nytta af sina juveler och blott en och annan sällsynt gäst att visa sina vackra. vida klädningar för, och toiletten är nu en gång den Minofaurus, som slukar allt hvad godt är hos dessa väsen, och i sammå anda uppfostras den utiga dottern, som i sin tillkommande herre och man blott ser en juvelerare, hvarmed naturen försett henne. Jag vet väl, att vi ej äro i Lacedemonien, och den svarta soppan har aldrig lockat mig; men jag har nästan fått hat till kläder, sedan je vistats i Paris, isynnerhet på landet, dit H. M:t Luxus går med, icke såsom konstitutionel konung, utan som despot, som vampyr. Hustrun spatserar alltså omkring såsom en liten vandrande butik på landet så väl som i staden; men mannen då. som arbetar, känner icke han sig vederqvickt af att insupa litet ren luft, gör icke lugnet honom godt? Han kommer med jernbanan och gnuggar förnöjd händerna, går ut i dörren till trädgården, ser att törnrosorva blomma nästan lika vackert på busken som gjorda törnrosor, prisar landtlifvet, äter en ypperlig middag, röker en cigarr, läser två, tre tidningar, bläddrar i en revy, spelår Itet biljard, går derpå åter till dörren till trädgården, talar litet om månskenet och börjar så att — gäspa. Och klockan är ännu bara nio! Från 9 till 10 är ban martyr, från 10 till 11 är han surmulen och gmatig, förmanar madam till sparsamhet. korteligen, är vid dåligt håmör; men nu står ban icke längre ut; utan raglar sömndrucken till sin sängkammare, ehuru han i Paris aldrig går till sängs förr än ett par timmar efter midnatt; men derföre påstår han också att menniskan hör till himmelriket i Paris ocH till djurriket på landet. Det är omöjligt att komma direkt från England till Paris, utan att oupphörligt göra jemförelser, och resultatet är, att främlingen har allting bättre och trefligare i Paris; men vore det fråga om att ha ett hem på ett dera stället, begåfve man sig med tusenfaldig glädje till England och kunde ändock bli dragen vid näsan; ty de latinska racerna äro ej ensamma om att finna det kyligt i England; jag har hört beskedliga tyskar säga att hjertat krymper ihop, om man vistas länge bland engelsmännen, som lägga an på att döda allt hvad som ej gagnar till något. Detta vilja vi dock lemna derhän; men var främling i Englond, eller låtom oss säga London, hvilket är det enda jag gänner, var utah vänner och bekanta, rätt och slätt en främling, och försök då om det låter sig gr alt lefva gladt och behagligt der. Jag tillbragte min första dag i London, berättade mig en parisare, i ett hotell, der det föll sig för dyrt för mig att äta, och derföre gick jag fill en restauration, hvilken, liksom de flesta engelska matställen, ligger i källaren — så litet behöfver engelsmannen luft; Jag måste äta min beaf i den ena källaren och dricka ölet