STOCKHOLM den 8 Aug. De sednaste på telegrafväg hit ankomna underrättelser från Italien förete ett rer än vanligt intresse. I motsats till hvad som för några dagar sedan meddelades, nemligen att Garibaldi skulle ha gifvit vika för onung Victor Emanuels uppmaningar till gtillhet, finner man nu den kejdade rjellen i en proklamation till sina anhängäre öppet ge signalen att gripa till vapen; I denna uppmaning nämnes icke emot hvilken den är rigtad. Härföraren fordrår nu liksom tillförene af de sina ett oinskränkt förtroende, en ovilkorlig Vängåftentret. Han säger blott, att de hastat till hans fanor för att bekämpa öfvetmodiga främlingars herravälde?. Utom denna proklamation har han äfven utfärdat tvenne åndra; i det ena vänder han sig till Roms qvionor med gripande frihetsord; i den andra uppmanar han Slaverna till uppresning. Den första proklamationen är daterad Bosco Ficuggi, en ort belägen i provinsen Corleone i det inre af Sicilien. Under det sålunda nationens hjehe, trött af diplomatiens eviga stampande på samma unkt och förbittrad öfver ett främlingsinytande, vida mera förlamande än sjelfva det fordna österrikiska, samlar kring sig de sina, uppmanande dem till en kamp på lif och död, vidtager mån å andra sidan de mest hotande tillrustningar för attförhindra utbrottet. Italiens och Frankrikes regerinar rusta af alla krafter emot en enda man I spetsen för en handfull patrioter! En fylik företeelse förekommer ej ofta i häfdaböckerna, men så äro ock män sådana som Garibaldi i alla tider temligen sällsynta. Att med ett par tal och några proklamationer kunna försätta flottor och armåer i stridbart skick, är ett problem, som löst af an enskild man betecknar, att denne man icke blott sjelf står bakom sitt ord, utan ock att millioner stå der med honom. Garibaldi representerar hvad hvarken hans lands nuvarande regering eller dess hörsamma parlament förmår på ett tillfredsstältande sätt representera: det italienska folkets flämtande efter ett fullt overoende, dess lågande förbittring öfver den så ytterst förödmjukande: ställning; ihvilket landet står till Frankrikes beherrskare. Vietor Emanuel har i en till italienska nationen ställd proklamation, och hvilken vi på ett annat ställe i bladet återgifva, i värdiga ordalag erinrat om att det är han allena, hvilken det tillkommer att gifva signalen till Italiens fullständiga frigörelse? — vackra och löftesrika ord! Skada blott ati efter allt utseende en sådan signsl aldrig kommer att gifvas förrän en förelöpande signal, utgången från Tuillerierna, dertill meddelat vederbörligt tillstånd. Garibaldis namn uttalas föröfrigt icke uti proklamationen, men hans företag bedömmes der ganska strängt, och en häntydning på den tacksamhet Italien är skyldigt sina bästa bundsförvandter utgör ett tillräckligt svar på de skarpa yttranden, som Garibaldi i Palermo och Marsala fällde emot kejsar Napoleon. Ganska betecknande för den nuvarande italienska regeringens ställning till den frånska är ett af konseljpresidenten Ratazzi den 3 dennes i deputeradekammaren fäldt yttrande i anledning af en interpellation från hr Ferraris. Ministern yttrade nemligen, att den kungliga proklamationen egentligen hade till ändamål att skingra den villfarande meningen om regeringens medbrottslighet i Garibaldis plåner; att hvarje tvetydighet i detta hänseende måste upphöra; att regeringen ogillade berörde planer m. m, Det är ej svårt att i des a ord tydligen kunna mellan raderna läsa en farhåga, att det kejserliga kabinettet möjligen kunde nu. likasom då i Cavours tid sicilianska expeditionen företogs, misstänka ett hemligt för stånd mellan regeringen och Garibaldi; — en slags medbrottslighet, till hvilken denna regering in;alunda vill bekänna sig saker. ehuru hon ej vågar förneka folkets sympa tier för generalen och hans planer. Att Garibaldi i sitt sednaste företag handlat till n viss grad obetänksamt oeh utan beräkning af följderna för Italien att nu inlåta sig i krig med Frankrikes legioner, ä; obestridligt; men lika visst är å andra sidan, att i ella hans yttranden icke ett enda ut tryck, icke ens en häntydning kan föranlede ett tvifvel på hans uppriktigt konstitutionell: monarkiska tänkesätt, och att icke konun ens namn städse stått främstihans planer. å mycket mera smärtsamt förvånande är det då att finha huru den man, söm af siv personliga fiende Cavour på allt sätt understöddös på tåget emot Sicilien, med hvilken den ridderlige Riecasoli, ledd af en gemensam harm emot det franska inflytandet, ingick ett förbund — af den nuvarande regeringen stämplas som en upprorsstiftare och af dess trupper i de sicilianska. bergpassen förföljes. Så långt bar då fogsamheten för vinkarne från kejsarens kabinett redan gått Lyckligtvis erfar man af dagens telegram. att det ej kommit till något handgemäns emellan hans trupper och regeringens, och att denna således ej ännu behöft utsätta sic för den outplånliga skymfen att, såsom Car Albert3 ministrär 1849 gjorde, fängsla Ita liens högsinte förkämpe. I det-sällsammr