att en tänkande prestman skall vilja acceptera en på föga grunder för länge sedar inom vetenskapen öfvervunnen åsigt. Men allt detta ordande om prests och presierlig förmans pligt såsom teolog, att ge: nom vetenskapliga forskningar och dessas bekantgörende, hvar efter sin förmåga, verka för vår dogmatiks tidsenliga utveckling, för en renare och sanpnare uppfattning afandan i det gudomliga ordet, är väl en galenskap för hvar och en, som hyllar den åsigten, att den vetenskapliga forskningen bör vara fri inom alla andra gebiet än det teologi ska. Att dena åsigt innebär det antagande, ait vår dogmatik, sådan den just nu be finner sig, är den absolut sanna uppfattningen af kristendomens id, den evärdeliga. orubbliga sanningen, det är lika klart, som det är bekänt att denna trångbröstade åsigt tyvärr hyllas af största delen bland våra prester. Ej under då, att ingen utbildning af vår dogmatik på lång tid egt rum, ej under, att våra dagars s, k. prestmöten ej fro till för att rena och sofra läran, utav för att med diverse uppbyggliga utgjutelser i vederbörande Biskops närvaro expektorer: sig öfver de redan befintliga dogmernas förträffliga orubblighet och öfver olika tänkandes kätterska och fördömligu läror. For dom, i kristna kyrkans yngre, lifaktigre da gar, var det dock helt annorlunda. Då zansåg man det för befrämjandet af lärans ren het nödvändigt att rTessonnera med olik: fänkande och med dem diskutera lärosat serna; och det är denna förfädrens metod att behandla dogmatiken, som bragt heun: till dess au varande ståndpunkt. Visserli gen voro då, likasom nu, ortodoxiens för svarare ofta nog inspirerade af det teolo iska hatet, så att de ibland användt föga hedrande srgumenter, men man had: d: ännu ej uppnått den grad af bornerart ortodoxi, att man öppet proklamerade för bud mot allt slags funderande och disku terande i teologiska ämnen. . Allraminst föl det den tidens teologer in att, såsom U. P. vili haiva det, i teologiska frågor rätta sig efter sina församlingsbor och deras fordrsr på prestens s. k. renlärighet, äfven utor kyrkan och predikstolen. Man var då ännv ej så uppoch nedvänd att man ansår sanningens ljus böra sprida sig nedifrån ock uppåt, utan uppifrån och nedåt. Hvad slut ligen angår sjelfva denna fordran på renlä righet, så är denna fördran i hela sin sträng het allför öfverdrifven. Ty hvem vet icke att de symboliska böckerna dels i flers punkter äro otydligt uttryckta och derföre gifva anledning till flera olika tolkningar i tillämpningen, dels sinsemellan motsägande? Derföre finnas ock inom vår svenska luther ska kyrka, t. o. m. i de ortodoxas egus leder, ganska skarpa divergenser, så att för dem, som jaga efter kättare och kätterska åsigter, fältet visst icke behöfver vara inskränkt till hrr Hallins och Ljungbergs åsig ter Om Kristi skilnad från Gud sjelf. Hverc känner icke t. ex. den antitrinitariska lära. som uppenbarar sig ej mindre i deaf hel: Sverges ungdom ialärda förklaringarna til! Luthers katekes, än ock i Norbecks teologi, som ännu begagnas såsom lärobok i Sverpe alla elementarläroverk? Hvem har väl! örbisett den katolska tendensen i de läror om kyrkan och prestaembetet, som de lundensiske teologerne, utgifvarne af Svensk Kyrkotidning, i offentligt tryck utkolporterat? Vill nu Upsala-Posten och hans anhang nödvändigt hafva lektor Ljungberg lömd förlustig embetet och afsatt, så vågar nsändaren föreslå Upsala-Posten, att han ör konseqvensens skull ville förorda dels le ofvannämnda katekesförklaringarnas och len Norbeckska teologiska lärobokens bränvande å bål, dels och besynnerligen de sundensiska konsistorii-ledamöternas skyndamma afeättning.