mig, det vet jag nog; men ni brukade fästa afseende vid min fars önskan. Vill ni försöka att vara vänlig emot mig för min fars skull? De sista orden bortdogo i en hviskning;. hon kunde icke säga något mera. Aldrig hade hon kännt den obegränsade makt, som en qvinnas kärlek eger att i sig innefatta alla andra intryck — hvarje glädje, hvarjt sorg i hela hennes lif, såsom i denna stund. Aldrig hade hon så ömt förbundit sin känsla för Frank med minnet af sina förlorade föräldrar som i denna stund. Aldrig hade den ogenomträngliga atmosfer af illusioner, hvarigenom qvinnor skåda den man,som de älska — denna atmosfer, som hade gjort henne blind för allt som var svagt, sjelfviskt och småsinnadt i Franks natur, Omifvit honom med ett renare ljus än nu, då on kämpade med fadern om att få ega honom. 40, bed mig icke att afstå honom! sade hon och sträfvade för att hemta mod, ehuru hon darrade från hufvud till fot. Nästa ögonblick öfvergick hon till en motsatt ytterlighet, med blixtens hastighet. Jag vill inte afstå honom !4 utbrast hon häftigt. Nej! icke, om äfven tusen fäder befallde mig att göra det ! SJag är en far, sade mr Clare, COch jag befaller det ej. den första öfverraskningen och förtjusningen vid att höra dessa oväntade ord sprang hon upp, ilade öfver golfvet och försökte att slå sina armar kring hans hals. :Så gerna-kunde hon hafva försökt attryckr lös huset från sin grund. Han tog henns i axlarna och tryckte åter ned henne på stolen. Hans obevekliga ögon kufvade henrs till undergifvenhet och hans magra pekfinger lyftes hotande emot henne, alldeles som om han hade för sig ett vanartig! barn. 4 Smek Frank, sade han, men låt vackert bli mig. Jag har icke talat till punkt med dig ännu; när jag det har gjort, så