Och flög ej mera derifrån, men Verne — oci ro De skära vingarna i vrån för Kommande behof. Och nu — hur lifvet blef dem kärt, och glänsande och rikt! Hur hemmet blef dem dubbelt värdt, och fromt och sabbathslikt De fingo denna gäst så kär, det kände de förvisst Och blefv nu som trenne bär på samma skaft och qvist. Tillvaron vardt dem aldrig tung, men ordnade sig skönt, Förvandlande till rosor ljung och naken stjelk till grönt, Af lifvets.dyning buren lätt, liksom en slup på svaj Och vinkande-på tusen: sätt, som ängarna i Maj. Ett tacksamt hjerta aldrig spar, NN heller ockra vill Men delar med sig hvad det har och ändå litet till Det kan ej se på andra kallt, det har så mycket ärt Och. samlar gerna kring sig allt, som det att älska lärt. Och hjertligt bedd att -.se sig om på några korta ar Från främmand kust-en syster kom, men stannade så qvar, Ett Eden hor derinne såg — och nära derinvid Den klara sjön som spegel låg a vddans stilla rid. Sätt utt — det bads — låt skotet gå och låt oss glida fram Emellan tvenne -himlarblå; i en oeh samma stam ! Men hemmet såg, när bort man drog, ur toma fönster ömt Och barnet sina vingar tog, som hon i fem år gömt. Och solen sjelf försvagades, och plötsligt ur en sky Som ur enjernbur jagades en hårdhändt väderby, Då stegrade sig böljan, vred, och vräkte sig på stu Samt ryckte jullen med sig neg ht det. gröna Jup. Der hördes ej ett ångestrop, ej ens en suck, en Svag, De höllo endast väl ihop och släppte icke tag, Ty alltid man sin farkost för i en förträfilig hamn När man den sista resan gör och har hvarann i famn. Så hade de hvarannan kär, och kände det förvisst. Och rycktes nu som fyra bär från samma skaft a qvist Sen dagens sol de druckit hop ochsamma qvällens gråt — Snart myllas de i samma grop och skiljas aldrig åt. Talis Qualis.