E INTET NAMN). AT WILKIE COLLINS. Jag vill att de ofvannämnda personerna en gång för alla skola veta huru jag betraktar den händelse, som har öfverlemnat min aflidne brors förmögenhet i mina händer. Gör veterligt för dem att jag anser dehma händelse såsom en mellankomst af Försynen, för att återiosätta mig i den arfsrätt -som alltid borde hafva varit min. Jag tar dessa penningar, icke blott som min rättighet, utan ock som en skyldig godtgörelse för den orättvisa, jag led af min far och en lämplig bot af min yngre bror för den nedriga intrig, hvarigenom han lyckades göra mig arflös. Hans uppförande i ungdomen var vanhederligt i alla lifvets för hållanden, och sådant det då var, fortfor det äfven sedermera (enligt hvad jag finner af hans jurists meddelanden) alltifrån den tid då jag upphörde att stå i någon kommunikation med honom. Han synes djerft hafva belastat samhället med en qvinna, som han utgifvit såsom sin hustru, oaktadt hon ingalunda var det, och ytterligare salt kronan på denna skymf mot sedoläran genom att gifta sig med denna qvinna. Ett sådant handlingssätt har nedkallat Guds straffidom öfver honom och hans barn. Jag vill icke ådraga mig himlens onåd genom att vara dessa barn behjelpliga att fullfölja det bedrägeri, som deras föräldrar öfvade och genom ätt bistå dem uti att intaga en ställning i verlden; hvartill de icke äro berättigade. Må de, såsom det anstår deras härkomst, förtjena sitt bröd genom arbete. Såvida de visa sig dugliga att sträfva derför, vill jag bistå dem att genom något aktningsvärdt yrke söka sin utkomst, genom en gäfva af etthundra pund till dem 4), Se A. B. n:r 154, 155, 157—159, 161—164 och 166—1 N