E STOCKHOLM den 1 Aug. Den olikhet, som af ålder egt rum och ännu fortfarande ger sig tillkänna emellan de båda nationer, hvilka under namn af vestmakter tillsammans spelat en så framstående roll i Europas nyaste historia, är så djupgående, att ehuru de än tid efter annan ses låna ett och annat yttre bruk från hvarandra, kontrasten likväl alltid framstår lika bjert som förut. Och denna olikhet uppenbarar sig icke blott i trosläror, seder och författoing, utan äfven och företrädesvis i uppfattningen af grundvilkoren för det politiska samhällshfvet. Under det man nemligen i England, jemte ett envist vidhållande af gamla bruk och missbruk samt aktande på teorier, dock alltid med säker och praktisk blick ser i friheten ej annat än verkliggörandet af sjelfstyrelsens allt omfattande princip, så bar man i Frankrike deremot med förbiseende af individens sjelfständighet sökt bygga triheten jå en vacklande grund af konstitutionella kontroller, och för statens mekaniska epohef och ett sken af jemlikhet uppoffrat det väsentligaste af ett fritt folks rättigheter. Den tryckande diktator, hvaråt Frankrike nu i tio år varit hemfallet, har emeliertid börjat väcka lan det till besinning och kommit åtminstone de tänkande att inse huru man af England bar ett och annat att lära utom maskintillverkning och hästafvel. ch det är denna nyvaknade insigt, som ger ett så egendomligt intresse åt tänkande och snillrika fransmäns skildringar af det nuvarande England och dess hutvudstad. En af dessa skildringar meddela vi här nedan, tecknad af den berömde publicisten Achards lekande penna, men der författaren midtunder det glada skämtet, de pikanta infallen, då och då ger luft åt den ädla harm, en fransman mäste känna öfver sitt lands nuvarande politiska förnedring. Skildringen är affattad i form af en korrespondens till Journal des Debats och vi införa den här med några mindre uteslutningar. eMan må vara förberedd på saken huru mycket som helst, så är ändå alltid den första känsla man erfar vid ankomsten till London — förvåning. Man vet, att man inträder i en ofantlig stad, en stad, som nästan kan sägas icke ha någon gräns, en jättelik ölyp, hrärs yttersta ändar sträcka sig ut på nadsbygden, uppslukande småstäder och byar. Men snart efterträdes förvåningen af en annan känsla; det är någonting, som sägerer, att ni kommit till ett fullmyndigt folk. En mängd tecken af alla slag, en viss ton, vanor, der ordning och verksamhet harmoniskt blanda sig, den egendomliga rörelsen i staden — allt ger tillkänna, att dessa män, som trängas kring er, besämdt veta hvad de vilja och efter vunnen insigt ådagaläg ;a en fast och orubblig beslutsamhet. Hvad som mest förvånar en på Londons gator kringvandrande fransman är den nästan tullkomliga frånvaron af maktens ticken. Man har sagt detta hundrade gånger, men denna gamla sanning förekommer oss ändå alltid ny. Inga skyltvakter, endast här och der en enstaka rödrock, bortskymd i tolkmassan. Ljud af trammor är en sällsynthet, en förbiridande sqvadron hästgarde -här samma verkan som en ny teaterdeoration. Ingen bär uniform annatän inom det officiella lifvet. Regering och myndigheter representeras af polismän. Ochdessa stilla tjenstemän wuöiva företrädesvis en skyddsrätt; de stå till buds för hvar och en. som anlitar dem. Jag vet ingenting, som i så hög grad som London ger ett begrepp om kraft i förening med lugn; den förra synes der oskiljaktig från det sednare. Ingen oro, intet bråk, in tet buller; endast en hastig, energisk rörelse. i hvilken man måhända ej skönjer någon eynnerlig hetsighet, men som förråder en orubblig ihärdighet: Man talar icke. man skriker icke, man skrattar icke. .Sjeliva hundarne skälla icke. Och detta är alldeles icke något skämt, som man skulle kunna tro. Först och främst ser man här ganska få hundar. Vidare ha de, som man möter. ett eget sätt att tralva på gatan, och: som nogsamt ger tillkänna, att de ega rättigher att der spatsera. De leta ej efter vägen, de stanna ej för att samspråka, de marschera rakt fram med jemna steg. Man skulle tro dem vara hundar, som gå ut i affärer, eller som återvända hem från börsen eller Dockorna. Hästarne deremot ha en helt annan hållning. Någonting af den äkta engelska an dan har inträngt i deras hufvud eller deras ben, om man så vill. De förlora ej en endå minut, skyndande fram istarkt traf; de känna värdet af det kapital de representera. Ack huru olika med de franska hbästarne, alltid så benägna att slå dank, precist som deras husbönder! Man har aldrig tagit sig före att ordentligt beräkna den summa af besparing, som ligger i en engelsmans tystnad, Då orden undertryckas, så dö konversationerna ut, och detta kommer aflärerna till godo. Parisarne ha den tron, att det finns vagnar och omnibus i Paris; och detta synes vara sannt vid första påseendet; men man börjar tvifla deruppå, sedan man fått se London. De: är verkligen en bjulens och hästarnes stad. Hvilken förfärlig cirkulation! Man ser omnibus oupphörligt passera fram och åter, alltid fulla, alltid i starkt traf. Man har nu inrättat en mängd sådana en: kom för expositionen, med 3 hästar i rad