plantering och skogssådd, förnämligast ge nom betningen. En del talare voro likvä af den åsigt, stödd på åberopad erfarenhet att betningen i sjelfva verket ej är så far lig, då kreaturen vä! förderfva-en del plan tor, men äfvenledes lemna många örörda at uppnå den höjd då de ej längre af der skadas. Genom användande af vallhjor kunde olägenheterna af betningen äfven til betydlig del förekommas, utan att man be höfde ifrågasätta stängsel, som antogs på de flesta ställen ej kunna ifrågakomma. Det intressantaste af förhandlingarne i denna punkt och måhända bland det vig. tigare som vid hela mötet förekom var norrmannen rastor Ferneys uppträdande med er redogörelse för de åtgärder, som nu blifvit bragta å bane i Norge tili hämmande af den skogsförödelse som der pågår och hvilken, att sluta af hr Fernleys uppgifter, är icke mindre våldsam och hotande för landets framtid än den som vi bevittna här i Sverge. Hr Fernley yttrade, att man i Norge hade ganska väl genom lagen skyddat skogen mot fremmande åverkan, -.men-att det vore vida svårare att skydda den mot ödeläggelse genom egarens förvållande. På ett särdeles förfärande sätt verkade till skogarnes ögeläggelse ett i bruk kommet sätt att bortarrendera skogen till uthuggning åt fremmande personer, som helt och hållet spolierade densamma. Till följd af Storthingets i ämnet fattade beslut hafva nu forst. män blifvit utbildade; hvilka besigtigat landets skogar och om dem afgifvit utlåtande, hvarpå ett lagförslag blifvit utarbetadt, ämnadt att föreläggas nästa Storthing. Grunddragen i förslaget äro: att skogen befrias från alla densamma nu åliggande servituter, så att den kan underkastas en mera forstmässig behandling; att skogsegare ej längre skola vara berättigade att bortarrendera skogen till uthuggning, och att, till förekommande af ett kringgående af förbudet i detta afseende derigenom att utbuggningen skulle hetas ske för egarens egen räkning, bemyndigande utfärdas för forstmästaren att mellankomma der skogsegaren så behandlar sin skog, att den uppenbarligen går sin undergång till mötes. Egaren skulle dock hafva sig fritt att vädja till kommunen, som skulle få afgöranderätten. Till dessa stadganden skulle sluta sig åtgärder för utbredande af kunskap i skogshushällningen. örslaget, upplyste hr Fernley vidare, hade varit remitteradt till amtsformandskaberna, som deröfver utlåtit sig och tillstyrkt förbudet mot bortarrenderingen till uthuggning, men deremot hyst betänkligheter mot bemyndigandet för forstmästaren att mellankomma der egaren syntes på väg att ohjelpligen sköfla sin skog. De befarade nemligen att detta forstmästarens inskridande skulle innefatta ett ingrepp i eganderätten, och hr Fernley antog att möjligen stortinget äfvenhe enna gång komme att dela samma sigt. Flera af de talare, som yttrade sig i skogsfrågan vid detta landtbruksmöte, höllo äfven, i likhet med de norska amtformandskaberna, mycket på att åtgärderna till skogens skyddande icke få vara sådana att de på något sätt ingripa i eganderätten. Sanntär också, att ingenling kan vara heligare än eganderätten och ingenting vigtigare för ett ordnadt samhällstillstånd än upprätthållandet af eganderättens okränkbarhet och af hvars och ens rätt att fritt disponera öfver sin välfångna egendom. Men man synes likväl vid behandlingen af denna fråga alltför mycket förbise att det finnes en gräns äfven för begagnandet af eganderätten, och denna gräns öfverskrides då man begagnar sin eganderätt så alt man derigenom skadar andra, skadar samhället. Att detta sker genom skogens förödande på sådant sätt att all åter växt blir omöjlig, är icke ett tomt ta!, det är ett sorgligt faktum, och att sådan förödelse på många ställen här i landet pågår är icke mindre faktiskt. Sannt och träf: fande yttrade professor Arrhenius under öfverläggningen att det är det egna med skogen att den som vill lefva på rof, han kan förslösa på en gång ett kapital som samlats under århundraden. Men då så är förhållandetet och då i så många andra fall lagstiftningen gripit in der bruket af eganderätten efter hvars och ens godtycke skulle medföra skada för andra oåh för samhället, så synes man kunna höppas att den dag också skall komma, då lagen skall sätta en gräns för den skogsförödelse, som, om den får ohejdadt fortgå, torde komma att göra vårt land ti!ll en ödemark. Måhända är äfven i detta fall det allmänna tänkesättet ännu icke moget för införandet af den lagstiftning som behöfves; men det var emellertid högeligen intressant att erfara att i brödrari ket det redan kommit derhän att förslag i sådant syfte blifvit väckt. Förslaget må der falla för denna gång, men det Jider-knappast något tvifvel att den tanke, som ligger till grund för detsamma, är en sådan, som har en framtid både der i landet och hos oss i Sv.rge; ty högeligen är att befara att opinionsyttringen för ett åläggande för den enskilde att sörja för återväxt blir blou och bart en from önskan. Att hindra förö delsen, dertill kan samhället ega makt, men svårligen att förmå någon att godtgöra den då den redan skett. Efter slutad öfverläggning antogos med SRA Så -.n Fi