Interpellationen i preussiska kammaren rörande erkännandet af konungariket Italien. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 26 Juli. I ett postskriptum i mitt sednaste bref redogjorde jag i största korthet för grefve Bernstorfts svar på den klerikala representanten Reicherspergers interpellation rörande Italiens erkännande; De s.k. förbehåll, med hvilka Preussen beledsagade erkännandet, äro af ingen vigt. De ha blott så till vida intresse. som regeringen genom dem ville smeka å ena sidan Österrike samt å den andra den ultramontana fraktionen inom landet: Ingendera skall visa sig tacksam derför, och diplomatiska förbehåll vid en sådan handling brukar historien blott lägga ad aceta?. Preussen säger att det väl fäster afseende på nationalitetsprincipen, men stt det icke ovilkorligt erkänner den: Blott cet fullbordade faktum och konungariket Italien, sådant det nu existerar, erkännas. För alla ytterligare följder bar Preussen gjort bestämda förbehåll, Hvad konungariket Ita iiens anspråk på Rom och Venetien beträffar, så må de teoretiskt finnas till, men regeringen i Turin har uttryckligen förklarat alt hon icke annorlunda än på fredlig väg öch genom fredliga medel skall göra dem gällande. Huruvida det skall lyckas henne skall historien visa. För öfrigt har Preussen vid erkännandet iakttagit tredje mans allar rättigheter och icke gjort något, som för framtiden kunde på något sätt göra intrång i dem. Så yttrade grefve Bernstorff, men hans förbehåll skola ganska snart vara glömda, hvaremot det steg, hvartill händelserna nödgat Preussen, står fast och skall ytterligare utveckla sina följder. Till interpellationen anknöt sig en debatt, som ej saknade intresse. Hr Reichensperger framdrog ånyo de klerika argumenterna dem man redan mer än väl känner af lord Normanbys tal i det engelska parlamentet. För honom är konungen af Neapel ren som en engel, hvaremot den nuvarande italienska regeringen utgjuter blodi ströpmar och dagligen bryter mot alla 10 budorden. För nödvändigheten af påfvens verldsliga makt åberopade len Guizot och andra ultrakonservativa protestanter s.mt uttalade slutligen den öfvertygelsen, att alldra sednast nästa generation skall få böta för hvad som nu sker i Italien. Professor Virchow, som tillhör framåtskriandepartiet, yttrade: Om Preussen nu ville förpligta sig att gå i borgen för Venetien, huru skall man då kunna återvisa de anspråk på Landau och Saarlouis, som uppdyka i Frankrike. Det är Österrikes ensak att göra upp sina affärer med den italienska nationen. Hr Reichersperger hade erinrat om det sämsta smädeord, som den italienska pöbeln begagnar om tyskarne och af hvilket nu äfven Garibaldi begagnat sig i ett populärt tal. Men denna benämning hade Österrike genom sin mångåriga usla regering ådragit sig. Vinckes tal var äfven ganska skarpt mot Österrike. — Försvaret at Mincio-linien, för hvilket den gamle liberale talaren förut uppträdt, vill han numera icke veta af. Österrike skuile på sin höjd genom att gifva Rhenlinien till pris betrygga sin besittning af Minciolinien! Man har varnat för det franska inflytandet i Rom. Men detta skulle kraftigast kunna stäfjas genom att beröfva det dess objekt, d. v. s. det påfliga Rom. Det ligger i Preussens intresse att Italiens sår, hvilka Frankrike måhända vill hålla öppna i rnedig och Rom, så snart som möjligt äkas. Det var ej utan att äfven Waldecks tal gjorde intryck. Ehuru strängt religiös ka: tolik, uttryckte han Hkväl den önskan, at! päåfven måtte förlora den sista toma skuggan af sin suveränitet, hvilken gjort honom hatad bland sitt eget folk. Det skulle glädja honom orn Italiens enhet åvägabragtes genom upphäfvandet af påfvens verldsliga makt. och han hoppades att äfven det tyska tolket skulle ernå samma enhetsmål, om också på annat sätt. En egen ställning intogo polackarne till fågan. Representanten Janiscewski sade, att han och hans politiska vänner vore mycket intresserade för den i Italiens erkännande inblandade nationalitetsprincipen Men polackarne voro å andra sidan kyr kans trogna söner och beklagade djupt att den italienska nationalitetssaken står 1 skriande motsats till kyrkans öfverbufvuds intressen. Polackarne befinna sig i motsatt ställning; deras naticnella känslor ståisamklang med deras religiösa. Enligt dera: åskådningssätt eger en strid mellan dessa. sädan som den i Italien, icke någon fas: rund, och derföre anse de sig kanna affålla sig från att fälla något omdöme on Italiens erkännande. En annan polack framhöll att alla talare. som yttrat sig, uttalat en dof aning att er gång äfven en annan nationalitetsfråga, son vore ojemförligt mera berättigad än den ita lienska, skulle uppträda inför Europas dom stol, och denna aning ansåg han såsom ett godt förebud. Som frågan gällde en interpellation, kund: debatten icke leda till något beslut, mer! ee