STOCKHOLM iden 29 Juli. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) : Berlin den 21 Juli. Italiens erkännande af Preussen är ändtligen en fait accompli. Födslovåndan har varit svår och en mängd besynnerliga omständigheter ha beledsagat den. -I sjelfva verket är det Rysslands och Preussens nya gändebud i Paris, hrr Budberg och Bismark (hr von Budberg är för närvarande endast envoyå designg, men det ärsak samma) som uppgjort saken i samråd med hr Thouvenel. Dessa båda diplomater visste att kejsar Napoleon under nuvarande förhållanden lade stor vigt på att Italien blefve erkändt af de båda makterna. Det mazziniska partiet fn nemligen den italienska. regeringen och rankrike mycket att göra. Kejsar Napoleon insåg att hans isolerade ställning till Italien medförde svåra olägenheter och ge nom att undergräfva hans popularitet hotade förstöra frukterna af 1859 ärs fälttåg Hån sökte derföre förmå Petersburgerkabinettet att erkänna konungariket Italien. Ryssland, som i motsatt riktning bearbetades af Österrikes enträgna uppmaningar och Preussens råd, tvekade i någon tid; det fruktade äfven, att det genom att erkänna Italien skulle gifva en ny impuls åt nationalitetssträfvandena och derigenom mot sina intressen verka på Polens angelägenheter För att nödga Ryssland till detta steg gaf sig Tuilerikabinettet sken af att närma sig Österrike. Plötsligt spred sig ryktet att en österrikisk-fransk alliance var på väg attingås, -och furst Metternich, en af Europas mest lättrogna diplomater, skref från Paris till Wien att kejsar Napoleon under någon tid på det nådigaste sätt bemött honom. Vid denna tid önskade hr von Budberg, som ej längre kunde uthärda sin alltmera obetydande och allt inflytande beröfvade ställning i Berlin, efterträda ryska sändebudet i Paris hr Kisselef, hvars ålderdom sjorde honom oförmögen att fullgöra sina åligganden. Han medförde till Paris formligt löfte, att Ryssland skulle erkänna Italien. Hr von Bismark var af samma tanke och detta af samma skäl som han, Detta var upphofvet till de underhandlingar, som ledde till det nya konungarikets erkännande af de båda nordliga makterna. Det pikanta i saken är att Österrike, som trodde att Frankrike hade allvar med sina vänskapliga demonstrationer, begagnade sig af dem att skada Preussen så väl i fråga om det. franskt-tyska handelsfördraget som i andra afssenden. Följden häraf har blifvit ett recidiv af antipati och diplomatisk fiendskap mellan de båda tyska makterna, hvilket haft den fördelen med sig för Italien att det påskyndat dess erkännande af Berlinerhofvet. Österrike har således två gånger missräknat sig och har ordagrannt fallit 1 den grop, som det velat gräfva för sin tyska rival. För öfrigt är det bekant att den franska diplomatiens bemödanden alltid gått ut på att söndra kabinetterna i Berlin och Wien. Såsom man torde erinra sig, trodde man redan vid hr Bismark-Schönbausens afgång till Paris att han skulle söka förmå sin regering att erkänna Italien. Så snart det var afejordt att Ryssland ämnade taga detta steg, tviflade ingen på att Preussen, såframt det ej ville isolera sig, nödvändigt måste följa Petersburgerkabinettets exempel. Nu tilldrog sig en anmärkningsvärd händelse. Italiens sändebud i Berlin grefve Launay underrättade grefve Bernstorff att hans regering dagen derpå eller den 11 dennes skulle tillkännagifva för det italienska parlamentet att Ryssland beslutit erkänna eller redan erkänt konungariket. Grefve Bernstorff var öfverrumplad. Han hade hoppats kunna draga ut på tiden med saken. Nu beslöt han sig för att anmoda grefve Launay meddela att erkännandet från Preussens sida vore ganska snart att förvänta; detta skedde på det att ej Ryssland ensamt skulle omnämnas i det italienska parlamentet. Sålunda fick denna svåra sak genom en på samma gång djerf och fintlig politik ett slut så till sägandes öfver den preussiske ko nungens och hans ministrars hufvuden. De var ett slags italienskt imbroglio, hvars osynliga trådar leddes af några i Paris eamlade skickliga diplomater och plötsligt utvecklade sig genom en handling, som hvarken Österrike eller de preussiska junkrarne vän. tat sig. Kreuzzeitung sprutade ännu för 14 dagar sedan eld och lågor mot Italien, för säkrande att om Ryssland, varit nog inkon seqvent att erkänna detta förmenta konungarike, som danats af rof och plundring, så skulle aldrig Preussen begå samma beklagliga misstag. -Må man föreställa sig öfverraskningen för våra kortsynta junkrars fanatiska organ, när ett litet telegram från Turin i går meddelade att konungen af Guds nåde i sn ordning skulle erkänna den a! 25 millioner italienare utvalde och det verk. som aflidne grefve Cavour, ledd af försynens hand, utfört. Man sökte väl förklara under rättelsen oriktig. Men i dag hade grefve Launay en audiens hos konungen af Preus sen och öfverlemnade till honom sina kre. ditivbref såscm konungens af Italien sändebud