INTET NAMN). AF WILKIE COLLINS. Vid en sådan tilldragelse, som den miss Garth nu oförmodadt fann sig bevittna, kände hon instinktmessigt att alla vanliga uttryck af förebråelser skulle vara bortkastade. Jag förmodar?, sade hon till Magdalen, med den skonlösa sjelfoeherrskningen hos ett medelålders fruntimmer, som för tillfället ej är försedt med minnen af nägra egna kysser — jag förmodar, att hvilka ursäkter din oblyghet än må förebära, så skall du ej förneka att min pligt tvingar mig att meddela din far hvad jag sett?? Jag vill bespara er detta obehag?, svarade Magdalen med fattning. Jag skal ejelf säga honom allt.? — . Med dessa ord såg hon sig om efter Frank, som stod trefaldt handfallen i ett hörn et paviljongen. ?Du skall få höra hutu det går?, sade hon med ett strålande leende. Och så skall ni med?, tillade hon till miss Garth, i det hon skyndade ut, förbi guvernanten på sin väg in till frukosten. Miss Garth följde henne med vreda blickar och Frank passade på det gynnande tillfället att obemärkt smyga sig bort, Unter dessa förhållanden var det blott ett. parti, som ett aktniogsvärdt fruntimmer kunde: taga — hon kunde. endast rysa. Miss Garth: sngaf sin protest under denna form eeh Äter vände derpå in. : Då frukosten var slutad och rar Vanstdne? stack banden ned i rockfickan efter titt ci i garrfodral, steg Magdalen upp, kastade en; Se A.B. n:r 154, 155, 157—159, 161—164 och NS