Sednare på dagen föreslog mr Vanstone att hans äldsta dotter skulle följa honom ut att åka som det bästa medel emot hennes hufvudvärk. Hon samtyckte villigt, hvarefter fadern som vanligt yttrade en önskun att Magdalen skulle komma med dem, men Magdalen stod ej att finna. För andra gången denna dag hade hon ensam gåt ut att promenera. Miss Garlh — som efter att hafva antagit Norahs åsigter hade öfvergått från den ena yterligheten att alldeles förbise Frank, till den motsatta, att tro honom vara i stånd till en enlevering efter fem minuters betänkande, företog si att utan uppskof begifva sig ut, för att, så vidt möjligt var, återfinna den unga damen. Efter en längre frånvaro återkom hon utan att hafva lyckats — med den starkaste ötvertygelse inom sig, att Magdalen och Frank i hemlighet hade träffats, men utan att hafva upptäckt det ringaste bevis till bekräftande at sina misstankar. Vagnen stod nu vid porten, och mr Vanstone ville icke vänta längre. Han och Norah reste säledes ensamma och mrs Vanstone tillika med miss Garth suto hemma vid sina arbeten Efter en halfiimme kom Magdalen lugnt in i rummet. Hon var blek och såg ledsen ut. Miss Gaårths föreställningar emoitog hon med en trött : ch likgiltig min, förklarade vårdslöst att hon hon hade promenerat utei skogen, tog upp den ena boken eiter den andra, och lade bort dem igen, suckade otåligt och gick uppför trappan till sit! eget rum. Jag tror att Magdalen saknar gårdagens nöjes, sade mrs Vanstone lugnt. Det är just hvad vi trodde. Sedan societetsspektaklet nu är förbi, längtar hon efter något mera sådant tidslördrif. . Här yppade sig nu ett tillfälle att sprida