Resebref från Italien. Resesällskap. — Milanos dåme, triumfbåge m. m. — Genua — Alergo deporeri derstädes. — Civitas behag. — S:t Cecilia på jernväg. Rom, Juli 1862. Lemnande Venedig bakom oss sökte min reskamrat och jag att afskaka den svårmodiga sinnesstämning, hvari några dagars vistelse i nämnda stad försatt oss. Våra försök att på dålig franska göra 0s3 bekanta med tvenne i samma kupå medåkande italienare strandade mot den tydliga och till ohöflighet gränsande köld, dessa herrar funno för godt att iakttaga mot oss i vår förmenta egenskap af tyskar. Dessa tystlåtna herrar stego lyckligtvis af i Padua och ersattes af en italiensk familj, bestående ef en herre med fru samt tvenne temligen vackra döttrar. Den ena af dessa kom att taga plats bredvid mig, till följd hvaraf jag ånyo gjorde försök att eladkomma ett samtal; min grannes svar voro yiterst korta och vid första uppehåll i samtalet visade hon tydlig benägenhet attinsomna. Besluten att irotis denna för min fåfänga mindre smickrande tendens frigöra mig från alla misstankar att vara tysk, agngade jag mig af tillfället, då vi passerade Veronas röda murar, betäckta af gröna gräsvallar, att föreslå det man borde med en gigantisk pensel stryka en bred hvit rand mellan vallens gröna och murens röda ytor. Det skulle väl ni såsom tysk föga tycka om, blef min grannes svar. — Men vi äro ej tyskar, min kamrat är norrman och jag är svenskt, — Mamma, mamma! De äro ej tyskar4, utropade min nu helt plötsligt vaken och liflig blifoa grannflicka och derpå börjades ett oafbrutet samtal, hvarvid. flickorna tjenade som tolkar mellan föräldrarne, som endast förstodo italienska, och mig, som ej var mäktig detta språk. Vid middagsbordet bibehöll jag min plats bredvid den äldre af flickorna, som äfven hade den godheten alt öfversätta den för oss obegripliga matsedeln, beställa maten hos kyparen och öfvervaka den sednare vid liqvidationen och penningvexlingen. Middagen intogs i Peschiera, hvarest vi hade en vacker utsigt öfver Gardasjön. Denna utsigt bortskymdes tyvärr snart af regndigra moln, hvilka ej dröjde att just i det ögonblick, då vi skulle inkrypa i vagnarne, öfver oss uttömma sitt våta innehåll; min lilla tolk insveptes, trots hennes välvilliga protester, i min stora kappa och litet våt och mycket nöjd biträdde jag och min kamrat vid familjens iustufvande.i kupån. Resan fortsattes, under flivgt politiserande, öfver Solferinos fält, hvarest på afstånd syntes det på en höjd belägna torn, vid hvilket slagtDingens öde afgjordes. Min kamrats i Unfan köpta urband med Ungerns (och Itaiens) färger vann mycken approbation och gjorde all politisk trosbekännelse från hans sida öfverflödig. I Brescia mistade vi vårt älskvärda resesällskap, från hvilket vi skildes med uppriktig saknad. Vi biträdde naturligtvis vid familjens afstigande och langade med allsköns försiktighet såväl farsgubben, gumman, flickorna, lilla kanariefogeln med bur, parasoller, ridikyler och alla nattsäckarne ur vagnen, bytte kort med. familjens öfverhufvud, RAA DE ra oe md a Rdr Lig er År