BLANDADE ÄMNEN. Ett åfventyr inom fågelverlden. (Ur Tidskrift för Hemmet.) Den ryktbare baron de Cuvier plägade ofta roz sig med att för sina umgängesvänner berätta följande: Under det han såsom ung och fattig bestred informatorstjensten inom en greflig familj i en aflägsen landsort i Frankrike, bebodde han med sina lärjungar vindsvåningen i det gamla fäåmiljeslottet. uviers rum låg åt trädgården, oeh han hade för vana att tidigt hvarje morgon öppna fönstret ech inandas den friska luften, innan han började arbetet med sina föga läraktiga elever. En morgon märkte han tvenne svalor, sysselsatta att bysga sig ett bo just vid hörnet af hans lilla vindsfönster: Hanen hemtade ett slags foktig lera i näbben, hvilken honan knådade, oc med tillhjelp af grenar och halmstrån uppfördes häraf det blifvande hemmet, Sedan sjellva stommen väl var färdig, skyndade båda fåglarne att bostaden med fjädrar, ulltappar och torra läf, hvarefter de flögo bort till närmaste skog, utan att på flera dagar återvända till nästet. Under tiden inträffade flera händelser af vigt. Medan de båda svalorna ifrigt sysslade med byggandet af sitt bo, hade Cuvier märkt tvenne sparfvar, hvilka, uppflugna på närmaste skorsten, d mycken tvikenhet tycktes följa svalornas arbete. Den förrädiska afsigten med detta uppmärksamma betraktande röjdes snart, ty knappast hade de stackars svalorna fullbordat sitt verk och begifvit sig bort på sin tillämnade lusttur, förr än sparfparet tog svalboet i besittning och inrättade åt sig der så begvämt som om de ansett det uppfördt helt och hållet för deras räkning. Cuvier märkte dock att de allrig vågade aflägsna sig från boet, utan att alltid en qvarstannade på vakt, med den korta och tjocka näbben uppsträckt arg boets öppning, för att derifrån utestänga hvar och en, utom den väntade maken. Vid smekmånadens slut återvände de rätte egarne. Huru stor var ej deras förvåning att finna boet upptaget. Hånen gjorde ett förbittradt anfall för att jaga bort inkräktarne, mer möttes af sparfhanens fruktansvärda näbb, hvilken snart affärdade den olycklige egaren med blödande hufvud och ruggiga fjädrar. Darrande af raseri och blygsel och med ögonen glödande af harm åter: vände han till sin brud, som suttit väntande i närmaste trädtopp, och tycktes hålla en ängslig öfverläggning med henne. Derpå flögo de båda upp och försvunno snärt. Kort derefter återvände den frånvarande sparfhonan, och Cuvier tyckte sig märka att hanen började cd henne en liflig skildring af sitt äfventyr, beledsagande sin berättelse med vissa egendomliga små skrik, hvilka i Cuviers öron ljödo mycket lika hånskratt. Härmed må dock hafva varit huru som helst, så förlorade det värda paret ej lång tid med att prata, utan begynte genast, en i sender, flyga ut och insamla ett förråd af lifsmedel, hvarpå de båda qvarstannade i boet, hvars ingång nu bevakades af tvenne starka näbbar. Men nu hördes ett högljudt skriande och flaxande uppöfver dem;, Cuvier såg en talrik skara svalor församla sig på slottstaket och igenkände midt ibland dem de förorättade husegarne, hvilka tycktes beskrifva! sin olycka för hvarje nykommen flock. Inom kort hade på detta sätt omkring 200 svalor sam: lats till rådplägning. Under allt detta rörde sig icke de båda sparfvarne ur fläcken, utan bevakade troget ingången till. boet med sina båda uppsträckta näbbar. lötsligen och hastigt som tanken störtade en lock svalor fram emot boet, alla med näbbarne fyllda med lera, som de, hvar isin ordning, ned