INTET NAMN. AF WILKIE COLLINS. Ja, alldeles rätt min vän, inföll mr Vanstone, det var just dessa förhållanden som bevekte mig. Här var på ena sidan dessa olyckliga menniskor, som hade råkat i ett svårt bryderi, och Magdalen på den andra sidan, alldeles tokig efter att få spela med. Jag kunde icke föregifva några metodistiska betänkligheter — inte är jag metodistisk.. Hvilket annat hinder skulle jag då anföra? Marrables äro aktningsvärda menniskor och se den bästa societet i hela Clifton. Hvad kan det skada Magdalen att komma i deras hus? Börja ni tala om försigtighet och sådant der, eå — hvarför skulle icke Magdalen få göra detsamma som miss Marrable? Se så! se så! låt de stackars små flickorna spela. och roa sig. Vi hafva också varit så unga som de en gåpg — hvad är det värdt att föra så mycket väsen? :— och det är allt: vad jag har att säga om saken.4 Med detta karakteristiska sjelfförsvar åter-:i vände mr Vanstone sorglöst till drifhuset för ; att röka ännu en cigarr, ; Jag sade icke så der till pappaX, sade Norah, com bjöd sin mor armen på vägen in i boningshuset, om icke enligt min tanke den ledsamma följden afsällskapsspektalklet vore der förtroliga pts a som det så kerligen skall uppmuntra mellan Magdalceu, och Francis Clare. : Du är integen af fördom emot Frank, min vän, sade mrs Vanstone; ; Norahs milda, stumma, brunge ögon sjönko : möt jorden; bon sade intet vidare. Hennes: : fvertygelse var ofö nderlig — men hon tvistade aldrig med någon. Hon hade ett stort fel, som tillhör en förbehållsam natur — i i ) Be A. B, n:r 154, 155, 157—159 och 161.