Vår tid har kommit till en punkt i sam hällsutvecklingen, på hvilken hvarje kultur folk har att afgöra sitt framtida öde, antingen det vill arbeta ihjel sig på medel. tidens traditionella väg i en formalism, hvarur lifvet flyktat för längesedan, eller arbeta upp sig till förnyadt lif på den väg, der ?menniskans rättigheter? stå som inskrift på vägvisaren. Denna utvecklingsrörelse är, som vi hoppas, oemotståndlig. En för samhällets alla medlemmar öppen, djupare, grundligare undervisning i nn en religiös arbetsuppfostran, som på samma gång afser menniskan och medborgaren som den äfven bereder till vissa yrken, vissa färdigheter, är det första och förnämsta medlet att göra den rörelsen välsignelsebringande. Att undandraga sig eller att pruta på de uppoffringar, som för detta nödels kraftiga verkningar äro oundgängligen erforderliga, är för en nation att döma sig sjelf till ett -långsamt sjelfmord. Det folk, som ej betraktar folkskolan såsom sin ögonsten, såsom sitt verktyg, hvarigenom folket skall lära sig att se, att emottaga ljus, förstår ej sin uppgift och blir derigenom förr eller sednare hemfallet åt den förvirring och den AL PN org a som alltid och i alla förhållanden måste blifva en följd af ett dylikt grund-missförstånd. Det svenska folket har äfven börjat fattas af denna lifsåsigt. Det allmännas uppoffrin: gar för folkundervisningen hafva ökats vid de sista riksdagarna; och flera tecken förebåda att man skall med allt lifligare vaknad öfvertygelse och med ett i samband dermed lifvadt uppoffringssinne allt mer och mer ställa sig dessa den allmänna nationalutvecklingens fordringar till efterrättelse. Erinrar man sig hvad folkskolan var vid början af vårt nuvarande samhällsskick, och hvad den sedan dess under de sista femtio åren blifvit, så känner man sig glad och stolt att vara svensk. Återkallar man i erinringen, hvad vissa kommuner, t. ex. Göteborg, Norrköping, ja till och med Stockholm, under de sista åren uppoffrat för den till kommunens alla barn utsträckta undervisningens och uppfostrans befrämjande, så gripes man aft en mäktig framtidskänsla. Men — må man icke fatta det såsom ett uttryck af otålighet och oförnöjsamhet — det återstår ännu så oerhördt mycket att i detta hänseende göra, isynnerhet inom kommunerna på bygden. Annu fattas ett af de vigtigaste vilkoren för ett säkrare framskridande på denna väg, nemligen de enskildes upplysta öfvertygelse om denna skolas bedelge och beho; Man har fått sig en s. k. fast skola, och anser sig ännu oftast dermed hafva. fått nog, gjort nog. I den fasta skolan sammanföras derföre barn af olika skolålder af olika kunskapsmått och uppfattningsförmåga. I denna skola skall derföre all undervisning, som kan förekomma för barn från 7 å 8 till 12 å 13 års ålder, meddelas — oftast af en ensam lärare. Undervisningen blir derefter; icke derföre att icke läraren kan vara skicklig och nitälskande, utan derföre att hans krafter blifva splittrade, öfveransträngda. Och orsaken till detta missförhållande ligger visserligen till någon del i folkskolestadgan, hvari ännu icke den första undervisningen, boksiafslärandet och stafningen blifvit nog strängt bestämda att ovilkorligen utgöra föremål för hemmets undervisning, eller åtminstone för en särskild underafdelning af den fasta folkskolan eller i de socknar, der de stora afstånden göra sådant nödvändigt, för småskolor, som icke ersalte den allmänna folkskolan men hänvisade på densamma; men enligt vår åsigt, till ännu större del i den enskilda samhällsmedlemmens ofullständiga upplysning och öfvertygelse i skolfrågan samt i det djupa misstaget å hans sida att vänta i det längsta på statens mellankomst. Det är sannt, att undervisningsfrågan är en af de frågor som ligga staten eller det allmänna närmast, och för hvars lösning den enskilda sålunda har rätt att af staten fordra det verksammaste understöd. Men — statens hand är en kall hand. Och skolan fordrar äfven den omedelbara värman af den enskildes hand, isynnerhet småskolan, de yngsta barnens skola. De enskildas bidrag till skolan kallna icke så litet på den omväg, de hafva att göra från den enskildes ficka genom statens kassa till folkskolan, — Hvad... om småskolan blefve allt mer direkt ett föremål äfven för den lyckligare lottade kommun-medlemmens deltagande och uppoffring, mannens så väl som qvinnans? .. Öm läraren eller lärarinnan blefve en med värma behandlad medlem i kommunens hushåll på bygden? ... Om hvarje. gårdsegare insåge och erkände det vara sin pligt att medverka till folkundervisningens nationalangelägenheter, kände sig stolt öfver att utveckla verksamhet för medborgerliga pligter på ett af de områden som, synas licga honom närmast?... Om en allmän öfvertyelse skulle vakna, att det är nästan lika bjertlöst att likgiltigt kasta all omsorg för barnets undervisning på en med yttersta njugghet tillgodosedd skola och på en istor fattigdom i yttre hänseende åt sig sjelf lemnad lärare eller lärarinna, som det är att kasta in sitt barn på ett barnhus, eller hittebarnshus, då icke den djupaste nöd kräfver det... Hvad... om en sådan åsigt skulle utbilda sig, och den allmänna undervisningen, åtminstone i dess första grader blefve en med allmän kärlek och upplyst förstånd omfattad familjeoch kommunalangelägenhet MDNotta är äfven förhållandet i många