INTET NAMN. Ar WILKIE COLLINS. Vården afsitt hus öfverlät han helt och hållet åt en gammal ovärdig qvinna, som var hans enda tjenare; med förbehåll att hon aldrig, från årets början till dess slut, skulle våga sig nära hans böcker med en damborste. Hans favoritskalder voro Horatius och Pope; hans utvalda filosofer Hobbs och Voltaire. Han tog sig motion i fria luften under pro: test och gick alltid samma väg och på en aln när lika långt framåt den fulaste landsväg i hela trakten. Han var krokryggig och häftig till lynnet; kunde smälta rädisor och sofva efter grönt t6; Hans åsigter om menskliga naturen voro de samma som Dio8 mildrade af Rochefoucault; hans lefnadsvanor voro till ytterlighet osnygga och hans käraste skryt var att han hade öfverlefvat alla menskliga fördomar. Sädan var denne besynnerliga man fill det yttre. . De ädlare egenskaper, som han möjligen gömde under denna yta, hade ingen menniska förmått upptäcka. Visserlien är det sannt, att mr Vanstone djerft försärade att mr Clares sämsta sida var den yttre? — men i denna öfvertygelse stod; han ensam bland sina grannar. Bekantskapen mellan dessa båda så olika män! hade räckt i många år och var nästan nog fast för att kunna kallas vänskap. Dehade fått en vana att vissa qvällar i veckan mötas i den cyniska filosofens arbetsrum, för: att röka en pipa och derunder disputera öfver alla upptänkliga ämnen — mr Vanstone svängande sunda förnuftets väldiga knölpåk och mr Clare mötande honom med sofismens hvassaeggjern: De trätte vanligtvis om qvälen och möttes på parkens neutrala grund nästa morgon för att förso) Se A, B, nit 151, 155, 157 och 158.