STOCKHOLM den 12 Jull, Vid de i går hållna riksdagsmannavalen har den liberala siden åter vunnit en stor, om också icke alldeles fullständig seger. Den är isynnerhet märklig och betydelsefull såsom.en ånyo vunnen offentlighelens, de uppenbara valförberedelsernas seger öfver de tysta kotteribearbetningar, som egtrum från det håll der man vid början af valrörelsen visade sig så ifrig för offentlighet och uttalade sig så emfatiskt mot allt som kunde stöta på kotteri. Af de från den liberala sidan vid offentliga valmöten framställda tio kandidater ha åtta blifvit valda och en nionde kommer utan tvifvel att sluta sig till dessa, då det fel vid röstberäkningen, som uti tredje kretsen blifvit begånget, hinner att bli rättadt. Motsidan hade koncentrerat sina egentliga olitiska bemödanden på att få hrir L. J. ljerta och Aug. Blanche utestängda från riksdagsmannaskapet, men detta hultvudsyfte misslyckades alideles, oaktadt de stora ansträngningar som i sista stunden gjordes för attinom första kretsen, i stället för den förre, få vald grosshandlaren Fröberg och, istället för den sednare inom fjerde kretsen, vice häradshöfdingen Dufva. Vid en kotterisammankomst för slutna dörrar, hållen i börsföreningens lokal, lärer i förgår blifvit beslutadt, att såsom kandidater inom första kretsen uppställa grosshandlarne Fröberg och Åbom. Man såg omedelbart derpå dessas kandidatur förordad i en mycket egendomlig artikel i N. D. Allehanda, der äfven uppställdes hr Dufva såsom kandidat för fjerde kretsen, i stället för hr Blanche, och tullförvaltaren Ahlsell i femte kretsen, i stället för fabrikör Lindeström. Morgonen derpå, sjelfva valdagen, hade man i det oskyldiga Dagbladet lyckats få plats för en artikel, hvilken man väl utan öfverdrift skulle kunna karakterisera såsom en nidskrift, och i hvilken bland annat lästes följande: XDet är en rikskunnig sak, som numera ingen vill försvara och ingen söker ens att öfverskyla, att Stockholms sednaste riksdagsmannaval träffade personer, som, med få undantag, handlat pe mot sig sjelfva och till båtnad för et allmänna, om de aldrig låtit några anspråk uppstå på delaktighet i statsbestyr, utan förblifvit i den enskilta krets, der deras verksamhet tillvunnit sig al. aktning. Det är derföre af icke ringa vigt, att hufvudstaden denna gång tillväagår med strängare nozgrannhet i sitt val. Dess intresse begär det, dess ära kräfver det ovägerligen. Det får icke blifva fråga om att till riksdagsman lyfta en eller annan anspråkstullhet, som i sin ärelystnads feber blundar för sitt otillräckliga mått af upplysning och sedlig verksamhet; det får icke lyssnas till innehållslösa, men annt utsirade talesätt; här måste ses på inteligens, sedligt allvar, bepröfvad karakter och oomtvisteligt natiomelt sinnelag. Det sista måste derhos utgöra ett vilkor öfrer alla andra på det icke några bedröfliga fenomener från sistförflutna riksdag, hvilka vi icke vidare vilja beteckna, skola ånyo dyka upp oc väpna den allmänna förtrytelsen. Och såvida icke den medborgerliga andan rentaf är landsflyktig härifrån, så måste den se upp och komma till besinning vid de betänkliga företeelser, som de så kallade valrörelserna hos oss uppvisat, der man som värdiga det högsta förtroende medborgare kunna lemna, vågat nämna namn, de der bära den otvetydiga stämpeln af det allmänna missnöjet, för att icke säga den afgjorda förkastelsen. Af den derpå följande kandidatlistan finner man, att de f. d. riksdagsmän, hvilkas oduglighet skulle vara rikskunnig och ut göra ett slags riksskandal, hvilka vore ovärdiga medborgerligt förtroende och hvilks numera bure stämpeln af det allmänna missnöjet och den afgjorda. förkastelsen; skulle vara herrar L. J. Hierta, A. Blanche, R. Dit Zinger och N. P. Lindeström, och att det vore genom att i deras ställe placera de politiska storheterna J. E. Fröberg, A. W. Dufva, J. W. Åbom och L. Ahlsell, som intelligens, sedligt allvar, bepröfvad karakter och oomtvisteligt, nationelt sinnelag? skulle komma att bli representerade. Någonting ganska egendomligt är, att då både i Dag ligt Allehanda och i denna Dagbladsartike! den norska frågan? begagnas såsom egent lig förevändning att bryta stafven öfver de nyssnämnda f. d. representanterna, så fin ner man sig ha ingenting att i detta hänseende invända mot de öfriga Stockholmsre presentanter, som i nämnda fråga omfattat alldeles samma åsigter som de förra; och dei måste framkalla någon munterhet att se huru man på detta håll, efter att ba i starka or dalag ozillat dessa offentliga valförberedelser. i hvilca man till följd af lojhet och maklighet icke förmått sig att deltaga, det oaktadt finner sig föranlätna attadopteraicke mindre än sex af de i och genom de offentliga valmötena uppställda kandidater. Man ser tydligen att det befunnits omöjligt att uppställa några motkandidater och att hrr Fröberg, Dufva. Abom och Ahlsell utgöra allt thvad huset förmår?, när det blir fråga om att i efterhanden komma med riktiga trumfar, som skola göra slag isaken samt ådagalägga att det finnes politiska kapaciteter i hufvudstaden så stora, att det vore en skam, om de skulle behöfva på något sätt meddela sig med valmännen eller deltaga i offentliga valförhandlingar. En enda af sina kandidater har man från denna offentlighelshatande sida lyckats genomdrifva, nemligen grosshandl. V. Åbom nom den första kretsen. Den verksanhet som härför utvecklades var också utomor dentlig. Ännu vid sjelfva valtillfället såg man personer gå omkring och till höger och venster utdela tryckta lappar med namnen