. Följande dagen afreste sällskapet från Helsingfors, jag skulle ännu i flera dagar få nHjuta glädjen af skaldens säskap. Dagen derefter användes till utförandet af det arbete, som gifvit mig anledning till besöket — den derpå följande gladde han mig med löftet om att vilja för mig före läsa hvad som var färdigt af ett påbörjadt arbete. Nu är det visserligen så, att man icke bör, ja, ej ens har rättighet att omtala en skalds outgifoa och ofulländade verk, och vi skola icke heller kränka denna spligt — men det fö:jande är dock dels så .kändt i Finland, att enhvar kan tala derom, dels har jag särskild tillåtelse att omnämna saken. Runeberg arbetar för första gången i sitt lif på ett större dramatiskt arbete. Man char hittills vant sig vid att betrakta honom såsom uteslutande episk skald — och den episka är alltjemt hans förnämsta sida; men det finnes i den ett så genialiskt nästan dramatiskt beräknande pointerande, att man ofta lätt föreställer sig det dramat måste i honom finna en bearbetare, som eger äfven denna egenskap, den omedvetet beräknande, dramatiska kompositionsförmågan — en egenskap, som de svenska dramaturgerna just sakna, hvarigenom deras dramer äfven mera bli en rad af taflor än ett afrundadt helt. Men man skall, då denna dikt kommer ut, finna något annat, något helt annat än man väntar. Man gissar säkert i förväg, att det är det romantiska dråmat, kanske bygdt på nationel grund, hvarmed Rune berg är sysselsatt — ingenting mindre. — Dramat är till sin form antikt, liksom dess id närmar sig den antika uppfattningen) men med syrbar inverkan af det kristliga i skaldens tid och personlighet. Frågar man, huru detta låter sig göra, eller om icke der: igenom uppstår något för vår tid främmande, ett mellanting, som är ett oting, så kan jag icke svara med att redogöra för diktens handling, emedan jag anser detta otillJåtligt, så länge dikten ännu endast förefinnes i manuskript, men jag kan hänvisa ph en paralell i hans skaldskap: Ku:g jilar? är skrifven i en form, som uppma: nar till jemförelse med Ossian — skådeplatsen för dess flesta handl:ngar är Morven, det land, hvarest Ossian lefver — karaktereroa hafva den Ossianska prägeln; men på samma gång är diktens grundide så långt ifrån att tillhöra den Ossianska idekretsen; att den mycket mera är rent kristlig! — och enhvar, som känner Fjalar, har erfarit den mäktiga genialitet, hvarmed skalden låtit den kristliga idn trycka sin stämpel .på dessa persnnlislieler och deras lif -och Tidande, på samma gång som den Ossianska prägeln är så uppfattad och bevarad, alt den är — icke imiterad, utan omdiktad,; liksom förädlad och idealiserad. Det är på samma sätt som Runebergs gamla kärlek till den grekiska antiken gilvit honom idn till denna (dramatiska) dikt, Den rör sig i den af de gamla trageditörfattarne mest omtyckta tiden, efter trojanska krigets slat och bjeltarnes hemvändande. i tragikernas meter, den sexfotade jamben. oeh,med spår af choren — men för öfrigt iodelad i fem afdelningar, motsvarande moderna akter. Denna parallel med ?Kung Fjalar? är det närmaste jig kan finna til: antydan af diktens intryck, så länge mun tj vågar direkt omtaa den. Runebergs nära bekantskap med autiken framlyser ur hvarje detalj, isynnerhet äro enskilda scener ulldeles sophokleiska, der den inträdande viss beten om någonting fruktadt så småningon: höjer .sig i fina nyanser från trygg säkerhet! Hill svag sving, vaknande fruktan, visshet cm alt det fruktade skull ke, och det der på följande utbrottet af pathos. De tre akterna ligga färdiga utarbetad: al skaldens hand, de tvenne sista exisler: endast såsom plan, och skalden är tyvän osäker om han någonsin skall fullända dem. Men redan som fragment skola dess: akter vara at öfvervägande intresse för den. som önskar studera vidden af en begåfvad skaldenatur, dess begränsning och dess per fektibilitet. —t— AX