väljande ) blott ett par tiotal vorb närve rande. Han hemställde huruvida icke dett för sin del ej deltaga I något fådant. Not rien Carlstedi beklagade, lika med den förr talaren, den likgiltighet som en stor del a valmännen visade, men ansåg att man hära ej borde låta sig hindras från att uppställ kandidater, emedan detta vore att upprifv redan fattade beslut och göra alla de reda vidtagna förberedelseåtgärderna till noll oc intet. För öfrigt, fastän icke många vor närvarande, ansåg talaren deras tankar oc beslut icke vara af så liten betydelse, eme dan just dessa personer, som från börja deltagit i och sedan nitiskt följt valförbere delserna, säkerligen ha gjort sig möda at forska efter hvad valmännen inom kretsei tänka om ifrågakommande kandidater, i följe hvaraf de församlades opinion vore utiryc ket af en mycket allmännare opinion än blot deras egen. Talaren protesterade mot de vändning som törsökts mot valkretsens fattad beslut och mot allt hvad inom de andri kretsarne blitvit gjordt. Magister Lindströn svarade att han ej velat begära någon pro position, utan endast för sin del inlägga er reservation. — Ordföranden tillkännagaf ut 0:1 proposition blifvit begärd på förändring af förra mötets beslut skulle han ej anset ig kunna framställa den. För öfrigt erinrade han att de beslut, som de här närvarande fattade, endast vore deras beslut och få verka hvad de kunna, samt att det icke i! de i mötet deltagandes fel om andra val. män icke infinna Ordföranden uppma nade derefter de närvarande kandidater, som anmält sig sinnade att yttra sig, att nu göra det, och uppropade först hr Robert Ditzin ger. Hr Dirzinaer hoppades att då han en gång förut haft tillfälle för valmännen framställa sina politiska åsigter, skulle något minne deraf ännv finnas qvar, så att han behöfde vara mindre vidlyf tig. Han hörde till de liberala, d. v. s. till dem som sträfva att åstadkomma vidgad upplysning och frihet, som vore vilkoren för folkets framtida storhet och välfärd. Den vigtigaste af de frågor, som kunna förekomma vid nästa riksdag, vore frågan om representationens ombildning. Att femtio år förflutit n att fepresentationens form undergått den örändring som redan 1809 erkändes såsom riktig och erforderlig, tyckes bevisa att medborgarne sakna full upplysning om nödvändigheten ar en sådan reform. Om icke upplysning härom blir allmännare utbredd, så kan en representationsförändring ännu dröja länge: För åvägabringande af en verklig frihet är nödigt att erålla en representation, som uttrycker det verktänkesättet i landet. Under sitt deltagande i förra riksdagens förhandlingar hade talaren sett huru litet ständerna med den nuvarande ståndsfördelningne hafva förmåga att uttrycka folkets verkliga tankar. De särskilta ståndens intressen göra sig ofta gällande på bekostnad af landets allmänna bästa. Hvad representationsreformen angår, så, ehuru borgareoch bondestånden öfverenskommit om hufvudgrunderna för en sådan, är det sannolikt att den möter så starkt motstånd, att regeringens medverkan be. höfves till dess genomförande. Härvid är ej nog attregeringen afgifver ett förslag — såsom man har anledning tro att den kommer att göra, äfvensom att detta bliraf antaglig beskaffenhet — utan för att vinna de begge öfre ståndens bifall deril torde det äfven vara nödigt att regeringen ir sitt fulla inflytande på dem gällande. Föraget kan i alla fall icke blifva definitivt antaet vid nu förestående riksdag, utan först vid den derpå följande. Hvad som skall förmå reseringen att då använda allt sitt inflytande på de begge privilegierade stånden, är att folket begagnar alla tillfällen att visa att det anserreormen nödvändig. Det är desto vigtigare att olket med värma uttalar sig i detta hänseende, som regeringen genom ståndsfördelningen har en tor mast, och det ligger i karakteren af all slags styrelse att icke gerna vilja släppa något af. .den makt hon innehafver. Hvad beträffar EE RNE ön medgaf talaren t genom den vid förra riksdagen beslutade lagrändringen hade gjorts en negativ vinst, men len medger icke synnerligen stor frihet. Det ig dj stort värde i afskaftandet af ettföråldradt straff, som ändå icke mera kunde tillämpas. Palaren kunde ej utsäga allt hvad han önskade . denna väg, men förslarade, att af frihet visst ;j kunde fås för mycket, då i besluten om nya agar skulle deltaga ett så beskaffadt stånd som presteståndet. Inseende jernvägarnes stora gagn både för jordoruket och såsom lättande beröringen mellan nenniskorna, ville talaren, under förutsättning ut ständerna bevilja medel till stambanornas fortsättande, rösta för en bana norrut från hufvudstaden, om hvars stora vigt Stockholms hanlelskår redan enhälligt uttalat sig. I afseende på denna banas old delade talaren den af en nedsatt komit yttrade åsigten att banan bör så vester om Sigtunatjärden. Ett enkelt men taande skäl för detta vore att man sålunda, på amma gång man komme nära Upsala, äfven re 5 mil på väg till Westerås anan borde edes byggas den vägen af alldeles samma skäl om man byggde vestra stambanan söderut för utt till en viss grad förena vägarne åt Göteborg och Malmö. I fråga om en sammanbindningsbana senom Stockholm, ansåg sig tal. hvarken kunna ller böra yttra sig bestämdt, då dels utredning innu saknas och dels banan icke är nödig, så länge ngen bana finns på norra sidan att förena den ned. Han var ej i stånd att ännu afgöra om lägenheterna öfvervägde fördelarne, men den tora kostnaden måste alltid göra honom mycket jetänksam. — Deremot skulle han gerna rösta ör sprängande af en väg genom södra bergen, er framdiagande på hvad sätt chefen för jernögsbyggnaderna kunde föreslå af en spårväg till ) En annan talare upplyste sedermera att antalet är 630. Arbeta, svarade Lotty; bär äro några minger. det är allt hvad iao kan undvaratt