Äfven från annat håll anförde talaren ett dylikt exempel, om möjligt ännu mera absurdt. — Vid flottan åter hade tal. funnit tillståndet än värre. Genom en kapten vid flottan, som kommit upp hit såsom statsrevisor, hade man kommit under fund med att de medel, som anslogos på femte hurvudtiteln, till största delen användes för att reparera odugliga linieskepp. Penningarne gingo ganska riktigt ät, men skeppen förblefvo lika odugliga som tillförene. Men denna upplysning erhölls ej från regeringen, ej af sjöministern, utan man hade för densamma att tacka endast den tillfälligheten att en kapten vid flottan blifvit statsrevisor. Upptäckten föranledde sedan, såsom alla veta, bru fa JG Wahlströms motion i borgareståndet, ständernas beslut med anledning af densamma samt slutligen nedsättande af komiteer och dessas vidlyftiga förhandlingar. Hvad resultatet af allt detta månde blifva kände man icke ännu, men för sin del ville tal. förklara, att han såsom riksdagsman visserligen skulle vilja anslå medel till ett tidsenligt sjöförsvar, men så länge icke i spetsen för vårt sjöförsvar stode en person, hvars egenskaper utgjorde en borgen för att medlen användes nyttigare än hittills skett, så vore tal. föga benägen att bevilja anslag på 5:te hufvudtiteln.På de öfriga hufvudtitlarna, omfattande embetsverken, undervisningsväsendet och indragningsstaten, kunde väl finnas ett och annat att jemka, men i allmänhet vore om dem föga att säga. I afseende å jernvägsbyggnaderna, förklarade sig talaren benägen att bevilja medel till fullbordande af de under arbete varande stambanorna, ehuru han gjorde det med ledsnad derföre att medlen måste lånas utrikes; men då man börjat detta företag måste man äfven bringa det till slut, och tal. trodde för öfrigt att erhållandet af dessa stambanor vore en bland landets lifsfrågor. Deremot ville talaren ej bevilja medel till några bibanor, icke ens under den nu i-bruk komna formen af lån, nemligen så länge staten sjelf behöfde låna. Hvad frågan om sammanbindningsbanan i Stockholm anginge så vore den för tal., såsom den der skulle af densamma skörda enskild fördel, af så grannlaga natur att han troligen skulle finna sig jäfvig att i afseende å den ens afgifva sin voteringssedel. Föröfrigt trodde han att denna bana ginge hans bön förutan. Vidare skulle talaren såsom riksdagsman anse för sin pligt att med sin röst medverka till det understöd för skarpskytterörelsens befrämjande som kan komma ifråga att under en eller annan form beviljas. Han hade redan förut sökt befrämja denna sak på det sätt och vid de tillfällen som hittills kunnat stå honom till buds, och han bekände sig vara en af dess varmaste anhängare, mindre dock med afseende på det gagn fäderneslandet i kriget skulle kunna vänta af skarpskytterörelsen — ty han trodde att om, hvad han hoppades icke på länge skulle vara att befara, fienden hotade vår frihet och vårt sjelfbestånd, skulle fädernslandet behöfva taga 1 anspråk alla sina vapenföra söners armär, utan afseende på om de tillhörde skarpskytteföreningarne eller ej — men framförallt med afseende på dess inflytande under freden, med afseende på denna rörelses förmåga att bidraga till att lyfta och förädla menniskor. Detta yttrande, att skarpskytterörelsen förädlar menniskor befarade tal. skulle af mången anses för hvad man kallar ett raskt uttryck, men talaren kunde i detta afseende yttra sig på grund af den erfarenhet han haft tillfälle att göra såsom den der bland de arbetare han använde räknade talrika skarpskyttar. Denna rörelse hade på de utöfvat ett märkbart inflytande. Blott aenna känsla Satt få vara med, att vara kamrater med personer af andra samhällsklasser utöfvar ett oberäkneligt inflytande. Det minskar afstånden mellan den förmögne borgaren och den mindre bemedlade, och mellan denne och arbetaren; den inger sjelfkänsla och medvetande af eget värde. Af dessa skäl komme tal., om han blefve riksdagsman, att rösta för de bidrag till rörelsens understödjande som ifrågakomme. Det skulle, fullföljde talaren, blifva lör vidlyftigt att här inlåta sig på regeringsmaktens ställning, frågan om landets skuldsättning m. fl. punkter, so.s möjligen ännu kunde vara att beröra. Han ville derföre sluta med uppkastande af en fråga, på hvilken han hört många olika svar, nemligen den frågan: Hvad menas med ordet liberal? Skulle t. ex. talaren sjelf, som i anslagsfrågor troligen komme att blifva ganska snål, skulle han kunna kallas liberal? Ja, sjelf ansåge han sig vara det, ty han trodde att liberal vill säga detsamma som att ej förlora tron på det sanaa, det goda och det rätta. Tal. hade ofta, och helt nyligen, hört dessa frågor göras: Hvartill tjenar det att arbeta för menniskorna, då de hafva det så bra som de förtjena? Hvarför spilla sina krafter på ett arbete för deras förädling, hvilket likväl blir fruktlöst? Talaren trodde att den är liberal, hvilken icke lyssnar till detta. misströstande tvifvel; den, hvilken väl ser att menniskorna ega fel, men att det äfven finnes mycket godt och ädelt, som skall vårdas, utvecklas och befästas, Det vore denna de verkligt liberalas tro på det goda, detsanna och det rätta, som håller verlden uppe. Talaren bad om ursäkt för det han varit mångordig, men han ville dock ännu förklara, att om valmännen ville skänka honom deras förtroende, finge de ej hysa några öfverdrifna förhoppningar. Han vore ännu ung och om han möjligen egde någon förmåga vore han i många ämnen oerfaren. Det enda han kunde lofva vore att handla efter sin bästa öfvertygelse. Ett fel visste jalaren äfven med sig att han hade i åtskilliga valmäns ögon; han vore nemligen adelsman. Han visste ganska väl att detta icke utgjorde någon förtjenst, men huru det kunde tillvitas konom såsom ett fel, helst af liberala valmän, det förstode han ej. Han ville siuta med den förkla ring, att han skulle anse såsom en stor utmärkelse om han erhölle valmännens förtroende och kunde. försäkra, att ingen skulle lemna honom efter sig i upprigtigt nit. (Allmänt bifall.) Hr BiascHE tackade hr Stråle för den öppna förklaring han här afgifvit, hvarefter på hans förslag gjordes en paus af 10 mirateriförhendlingarne. Då dessa derefter återtogos uppträdde notarien Ljungberg och lektor Bergius med relogörelser för sina åsigter i några vigtigare fråsor, seende vi oss dock nödsakade till måndasen uppskjuta redogörelsen för deras yttranden. Dessutom föreslogos af olika valmän ytterligare ill kandidater expeditionschefen Brandel, kapten Björkman, destillator Blackstadius och skräddaren derstedt, hvilka alla skulle anmodas att vid näta sammanträde, den 4 Juli, sig infinna. Slutligen uppträdde hr Brovis och förklarade g anse de skäl hr Blanche anfört för sin afgelse ingalunda i hans tanka giltiga och lagga. Talaren kände ej de öfriga kandidaterna, men han visste att att hr Blanche vore en bepröfvad man, som derföre egde valmännens förroende. (Allmänt bifall). Hr Brancue beklagade att han ånyo måste uppräda för att undanbedja sig det förtroende som hans vänner fortfarande ville belasta honom med.