didat, så ville han häraf så mycket hellre taga ib en änlednihg att uttala sig, som han redin rän aktningsvärda och inflytelserika personer inom tvenne andra kretsar mottagit uppmaningavsatt uppträda såsom kandidat. Då han nu såge sig nödsakad att helt och hållet afböja detta förtroende, och han ansåge ingen kunna göra en sådan afsägelse utan högst vigtiga och inför almännen giltiga skäl, så nödgades han för a ögonblick påkalla valmännens uppmärknhet för en något utförligare motiveritig af afgelsen. Hade talaren icke varit förhindrad att mottaga fästa ar oppdraget så skulle hän icke ett ögonblick dragit i betänkande att sjelfmant uppträda såsom kandidat inom den ena elier andra kretsen, utan att dertill låta bjuda och truga sig. Det har visserligen blifvit yttradt, att det icke vore öfverensstämmande med vår nationalitet, att frivilligtframstivsåsom kandidater l representantkallet; men om det verkligen skulle anses utgöra en nationel sedvana att krusa och undanbedja sig hvad--man i sjelfva verket gerna vil ha, så ansåge talaren det vara en stor vinst : man finge den vanan afskaffad så snart som pjligt både i det enskilda och. det oftentliga et, ty hvarken den öfverdrifna kruserligheten r det politiska skrymteriet vore någonting dt. Talaren skulte i sådant fall icke låtit sig kräckas deraf, att hans kandidatur skulle framkallat en skarp valstrid, emedan han ansåge en sivlan strid på fullt och skarpt allvar ganska vyttig och tjenande till att reda de politiska beeppen. Då talaren nu förklarade sig förhind att framstå såsom kandidat, så vore det icke rföre att han såsom regel hyllade den satsen, en publicist ej borde tillika vara medlem af krepresentationen. Tvärtom kunde det ofta ara af vigt och gagn, att publicisten äfven i det parlamentariska kunde få göra gällande den cifarenhet uti politikens detaljer, som han under 1 längre utöfning af publicistkallet kunnat förärfva. Man har också i främmande länder ofta sert tidningsredaktörer taga en verksam del i folkrepresentati nens arbeten och förhandlingar. I Danmark äro trenne redaktörer af tidningar i hufvudstaden valda till riksdagsmän ochi Norge var redaktören af den förnämsta tidningen univer en följd af år medlem af Storthinget. Men et är en väsentlig skilnad emellan att vara medlem af en verklig folkrepresentation och att mgå såsom vald representant uti en af våra ståndskamrar. Dels gör det vidunderligt tunga maskineriet i vår representation, att af hvarje representant, som på ett sanivetsgrannt sätt vill fylla sitt kall, kräfves ett arbete, som väl kan kallas mycket tungt, isynnerhet då det tänkes i törhållande till resultaterna, och som endast geom en alldeles utomordentlig ansträngning kan kas förenadt med publicistens mångfaldiga, dosamma och maktpåliggande göromål. Dels inträdandet uti en sådan korporation som en ndskammare, der man, på samma gång man U vara folkrepresentant, tillika blir en ståndsroder, egnadt att i någon mån hämmande inverka på publicistens verksamhet. Under våra nuvarande obäkliga representationsformer är Jet knappast möjligt — talaren ville säga det ent ut, utan allt falskt pruderi och tillgjordhet — att någonting skulle kunna åvägabrini reformväg, utan att pressen står vid siaf representationen, än stimulerande, än ritiserande samt till och med skarpt kritiserande, än den ena än den andra af represen:tionens afdelningar. Det kan åtminstone med skäl ifrågasättas, huruvida en publicist såsom tåndsbroder kan med samma kraft och med samma verkan utöfva en sådan kritik, som om sjelf står utanför representationen. Men en om det skulle kunna förutsättas såsom en vöjlighet att dels genom ett ytterligt ansträngdrt arbete, dels genom en m cket stor konsiderationslöshet öfvervinna de båda antydda svårigeterna, så förefunnes dock nu för talaren -dessutom flera alldeles speciella anledningar, såsom tt snart skeende ombyte af Jökal och fere i sammanhang dermed stående förändringar m. m., som gjorde det omöjligt för horiom att åtaga sig ett riksdagsmannauppdrag utan att detpublicistiska kallet dervid skulle komma att bevänkligt åsidosättas, hvilket taldfen icke ansåg sig kunna eller böra göra, då det publicistiska kallet under förhandenvarande. förhållanden är ojemförligt vigtigare och mera maktpåliggande än riksdagsmannaskapet. Medan tal. hade ordet tillkännagaf han sig önska föreslå rektor Siljeström såsom kandidat, såsom en Ern som icke allenast vore djupt initierad i alla landets vigtigare frågör, utan äfven egde ovanlig talent i föredraget och förmåga att göra sina åsigter gällande. Såväl i ståndet, som synnerligast inom ekonomiutskottet, skulle hvarje bögkyrkligt sträfvande, hvarje stockkonservativ asigt i fråga. om kyrkan och skolan i honom finna en kraftig motståndare, som leddes af verkigt liberala åsigter, samt kunde tillbörl gt bemöta alla sådana sofismer, som eljest understundom imponera på en och annan af de folkalda stånden. Af dessa och förut anförda skäl nn talaren sig uppmanad att på det lifligaste srorda hans val. Hr Svepman önskade att hr Sohlman ej måtte å definitivt ha fattat sitt beslut om afsägelse, att han, i fall valet fölle på honom, ej kunde örmås att åtaga sig förtroendet, erinrande derjemte att en af hr Sohlmans företrädare såsom redaktör af Aftonbladet varit representant vid iksdagarne. Med anledning: häraf bad magister Sourman att få tillägga till sitt anförande att det vore en väsentlig skilnad emellan avt såsom sjelfskrifven Ke tillhöra riddarhuset vch att vara ald af medborgare. På den förre hade man inga anspråk; han kunde infinna sig när han vehagade och deltaga i behandlandet af då fråsor, som hän funne lämpligt att åt sig efter be;vämlighet utvälja. Sedan Te Sohlmen åter intagit ordföranteplatsen, tillkännagaf hrr BJurtonx och KiurAN, att äfven de funno sig föranlåtna att afsäga ig kandidaturen. Den förreanförde såsom skäl, att han ej ansåge sig lämplig och dessutom hinsIrades af sin ekonomi; den sednare trodde sig vara allt för gammal för att inträda i borgarståndets leder, så mycket hellre: som han under diskussionen hört yttras den åsigt, att man vid första riksmötet ej kunde, såsom sig borde, fylla en representants kall, och hans ålder lade hinder i vägen:för honom att bivista flera riksmöien, för att med en derunder vunnen större erfarenhet slutligen betala. sin-skuld till samhället. Diskussionen förklarades härmed slutad, och beslöt mötet på framställning af ordföranden att åt komiten uppdraga utsättandet af en ny dag, helst måndagen i nästa vecka, för nytt sammanträde, hvarjemte -komiten skulle underrätta de kandidater som nu blifvit föreslagna derom samt anmoda den att då tillstädeskomma för ätt meddela sig med valmännen. NORGE. Till Throndhjem har ankommit ett en gelskt ångfartyg med 24 passagerare, hvilka alla begåfvo sig till fisketrakter norrut. 110 å 120 deltagare -ha anmält sig att resa med kronoångfartyget Lindesnees. till London. Det är stäldt till disposition för en rund summa ef 4800 rdr rmt. Rit skudrace har oålt öfver Meracer Det a I l i RA RT a rn RN