bildningen och själslifvet .hos kyrkans lärare. Verksamhetens fördelning mellan lärare och examinatorer skulle lända till gagn åt vetenskapen, åt kyrkan, åt studenterna och åt sjelfva lärarne. Slutligen — och detta rörer närmast oss — skulle en sådan förändring mer än någon annan göra det möjligt för studenter från de andra nordiska universiteternaatt bivista Danmarksoch tvärtom. Det blefve dåmera icke nödigt att fråga någon. om hvar han hade inhemtat sina kunskaper. En sådan närmare: beröring och samverkan mellan teologerna kunde möjligen draga med sig likartade anordningar inom andra fakulteter, det skulle bli ett verksamt bindemedel mellan universiteterna och, enär universitetsbildningen är en folkets sak, äfven mellan folken. — Då ingen af gästerna efterkom ordförandens, kandidaten BSchröders, uppmaning att yttra sig om förhållandena vid de andra universiteterna framårog pastor Christensen från Tönning det beroende förhållande Köpenhamn står till de. tyska universiteterna och frågade huruvida ett lika förhållande egde rum vid de öfriga universiteterna. Kandidaten Jacobsen från Köpenhamn gaf i anledning häraf den upplysningen att, såvidt han kände, Köpenhamns universitet närmast stode i andelig slägtskap till den moderna teologiska riktningen i Tyskland, Kristiania till den gammalluterska ortodoxien, Lunds till ny-luteranismen och Upsala till den toluckska riktningen. En äldre svensk prest, som icke önskade bli namngifoven, förklarade sig för sin del instämma i Rördams förslag, men vågade likväl icke säga att allmänna meningen i Sverge vore för det, enär frågan der ännu är mycket ny. Likaledes förklarade två yngre norrmän frågan för så ny att någon allmän opinion derom ej hade hunnit uppstå i Norge, om än önskan om denna sak redan hade blifvit liflig i en viss krets, till hvilken en af talarne hörde. Ytterligare framställde pastor Oehlenschläger från Jutland ett par af invändningarne mot en examenskomitt, hvilka Rördam bemötte. BSlutligån lade denne deltagarne från de andra universiteterna på hjertat att bringa saken å bane bland teologerna och studenterna i sitt hemland. I studentfesten i Rosenborg Have sednare samma afton deltogo omkrings 2600 personer, deribland 800 damer. BStraxt förut hade, likasom flera gånger under dagens lopp, fallit en snart öffergående, men häftig regnskur, men då den snart efterträddes af strålande solsken och klar himmel, hopades man att den skulle blifva den sista. oppet gick dock ej helt och hållet i uppfyllelse, ty innan ännu hela den långa raen af vagnar hunnit köra fram till hörnporten vid Gothersgade och innan sällskaNM ännu hunnit orientera sig i trädgården, vars bekanta skönhet i går afton erbjöd så många nya omvexlingar, kom en ny skur, mot hvilken dock de lummiga lindkronorna gåfvo ett någorlunda tillräckligt skydd. Den blef också den sista under festen, och då den efter en qvart aflöstes af en vacker, klar och stilla afton, tröstade man sig med, att om den också beröfvat duktyget något af dess hvithet, hade den i utbyte gjort trädgårdens grönska dubbelt frisk och frodig. En fanfar af musiken kallade nu sällskapet till borden, som i två långa rader nästan upptogo Dame-allens hela längd. På en del ställen släpade man bänkar till borden, för att i bättre mak kunna låta den smakfullt och rikligt anrättade sexan vederfaras rättvisa, men vid de flesta borden funno sig danskarne, till och med damerna, mycket väl i den för oss något främmande spisningen på stående och gående fot, hvilken börjar att få skandinaviskt häfd, liksom den redan har gammal häfd för sig i Sverge. Sedan man druckit ett glas champagne med sina damer och ett par gäster och vänner, kallades man tillsammans omkring talarestolen, som var upprest under ett lummigt kastanjeträd på en vacker mera öppen plats mellan springbrunnen och kavaljers-allen. Här stod en tribun, hvars halfkretstormiga fond var öfverdragen med: kläde, ofvantill kransad med guirlander af rödt och hvitt och framför hvilkas två hörn byster af nordens konungar reste sig ju en bakgrund af de tre rikenas vapensköldar på höga piedestaler, hvilka som inskrift buro deras valspråk : Folkets Kjerlighet min Styrket och Med lag skall land byggas.? På tribunens trappsteg hade en dubbel rad af damer tagit plats, och den brokiga mängden fyllde snart den rymliga platsen mellan talarstolen och den midt emot uppresta musikläktaren. OC. Ploug. som presiderade, gaf först ordet åt kandiek 4. Ingerslev, som höll följande välkomsttal: Velkommen, I svenske og norske Gjeester, i Studenternes Kreds; velmödt til vort festlige Lag! Naar kjer Gjest kommer tilhuse, holder man Fest, og naar svenske og norske Studenter gja ste de danske, saa holdes der Studentergilde; thi Studenterne holde Gilde, naar de ere glade, og glade — det ere-vi ved Eder: vi have lengtes efter Eder, siden vor Afreise fra Upsala, vi have gledet os til Pintseugen fra den Tid, I tilskrey Os, att I modtog vor Indbydelse; vi jublede, da I landede; og da vi förte Eder til vort Hjem, var det ikke blot en ny Gjest, vi förte derind; der kom NYE ny Glede ind i hvert Hus og nyi Haab ind i hvert Hjerte. Derfor ere vi danske Studenter enige i, at vi — trods disse Dages mange Regnbyger — aldrig har havt en skönnere Skzersommer end iaar. Og Danmarks Qvinder ment jo ogsaa, at overalt, or Nordens Ungdom sam Jen, der er Sommer (her bölgede et Ja fra Da mernes Leber igjennem Församlingen): ovenpa de fire Faner, de skzenkede os igaar, sidder Sva len, Vaarens og Sommerens Bebuder. Her i Landet pleier man at sige, att een Svale gjör ing n Sommer, men naar Svalerne fra Nordens fir: Höiskoler flokkes tilsammen, Saa staaer Solen hö:t paa Himlen, og der er Sommeri Nordens Landc. Vi veed saa vel, at der er dem, der sige, ut Studentermöderne ikke ere Andet end Sammer komster af unge Mzeend, hvor den ene Fest aflöser den anden, og i een Henscende kunnevigive de gode Folk fuldk en Ret; det er for os ecr de go Ok uldkommen: Ret; det7er Toros cen