sig för att lemna upplysning om dess ålde och öden. Kl. G samiades alla i S:t Nicola ruoin, hvarest enstalrik a d för tagit pl: fl ) med kningar. e Mauhbiesen helsat de: ? vä ne. Upp trädde efter hvarandra dlera talare, blanc hvilka vi erinra 083 biskop Anjou. proster teol. dokt. Söderberg och lektor Bergmar samtafstudenterna fyra eller fem talere, blanc hvilga hr Björck isynnerhet yttrade sig mec en värme och hänförelse förenade med prydlighet, som intog alla och ofta afbröts al bravorop. ÅAfven norrmannen Bang, som slutit sig till Upsalastndenterna och bar cen hvita mössan, uppträdde med en helsving från sitt hemland och tolkade med största liflighet sina landsmäns sympatier för Sverge: också han emottogs vid nedstigandet från talarestolen med höga bravorop. Mellan talen uppstämdes fosterländska sånger och utfördes harmonimusik. Kl. 8 skedde upp brottet och de resande aflägsnade sig, såsom de kommit, under sånger, kanonsalut och ömsesidiga hurrarop. Fartygetlärer för en kort stund stannat utanför prinsessa Eugenies sommarboning Fridhem, der Köenhamnsfararne från sitt däck helsade H. . H.. med en sång. Festen bivistades jämväl af resande från Stockholm, Norrköping och Kalmar, hvilka välvilligt blefvo inbjudna att i densamme deltaga. Afven annandag pingst hade man på Gotland det skönaste väder, hvilket al de resende från Norrköping begagnades till utferter i stadens sköna omgifningar, bland hvi!ka Osearsstenen och Fridhem med verklig pietet af alla i främsta rummet besågos. Till Gotlands qvinnor. (Verser, framsagde vid ett af föredragen i S:t Nicolai-kyrkas ruiner uti Wisby. under studentbesöket pingstdagen den 8 Juni 1862. Hvem blef, o qvinna, och hvem blir ännu Så ofta prisad af en dödlig tunga; När gafs ett ämne ljuft och kärt som du, För skalden väl att glödande besjunga! Beständigt skönjs, förtrollande och mild, Med friska kränsar prydd din hulda bild — Och hvem har rätt att vår beundran vinna Om icke du, behagens herrskarinna! Ty gifs en makt väl här på jordens rund Mer omotståndlig äm en ädel qvinnas. En enda blick, en bön från hennes mund, Och det finns intet mål för högt att hinnas; Det gifs ej kamp så hård, som i en blink Ej mannen vågar djerft på hennes vink — Och hvem förmår som hon att i det sista I hopplös själ än tända hoppets gnista. Nej, i sin svaghet hon sinstyrka bär, Hon är det ljus, som mannens öga leder i Igenom lifvets sorger; ren och skär ; on öfverallt en solvarm dager breder, Ett lyckans barn i skimrande gemak, Ett fattigdomens under toritigt tak, Hon är densamma dock, med ömsint hjerta, Som gör hvar glädje dubbel, half hvar smärta, I ädla döttrar af den fagra bygd, Der våra lyckligaste dar förrunnit, Der än i enkla seders milda skygd Forntida kraft och tro en tillflykt funnit; I, hvilkas ömma makt så mången gång Vårt hjerta rönt, o tagen mot den sång, Som vi ur varma sinnen eder bringa, Fastän dess toner matt och konstlöst klinga. Det var en tid, då våldet lagar skref För slägten djupt i andlig träldom sänkta, Då ingen annan ära prisad blef Ån den sig höljt med lagrar blodbestänkta. Den är iörbi. Det grytt en bättre dag. Nu skipar våldet ej, men ovitd lag, Och lagern, som i fridens skugga skördas, Nn lika högt som nånsin hjeltens vördas. Se, här till fredlig idrott rustad står, p Med hopp och moi att fridens lagrar vinna, Vär unga skara. Stolt vårt hjerta slår. Ej ödet skall oss oberedda finna. i ed kraftig vilja och med kraftig arm, i Med glad förtröstan i ungdomlig barm Och med Er sedan såsom bundsförvandter, Man fruktar färden ej på lifvets branter. ; Så vecklaeut din rika duk i glans, ; Och fladdra fri och stolt vår nya fana ; Till ädla segrars ärorika krans Med dig vi gladt en väg oss vilja bana. ; Nu gäller det att slita mörkrets band, Men gäller striden en gång kung och land, Så för. oss främst der höga härrop skalla, 4 Och då kring dig vi segra eller falla, DATERA AE