ELISABETH CALVERTON ) En gång, men aldrig mera, som det står i visan. Har jag inte alltid sagt att denna utflygt till Wales var den enda jag gjort eller ämnar göra? Men här kommer Hugo och doktorn med honom, och nu måste man bereda sig på en mängd frågor, som i sig sjelfva äro nog för att skaffa mig febern på halsen.4 Bessy och den blinda flickan gingo upp till den sednares rum, för att der ostörds få tala om Stephens sjukdom, ett ämne som någon gång undanträngde den eviga Harry ur samtalet. Det här bar kommit så hastigt, sade Lucy, jag tror att han ej vill visa hurn sjuk Han är, utan håller sig uppe så länge som möjligt, då på en gång bans krafter ge vika och han med ens blir så här svag. Stackars Stevie blir ej bättre, fruktar jag, förr än han följer mig till Canada. Hen har beslutat. sig derför nu. Vet du väl, tillade hon efter en stunds tystnad, att jag ibland inbillar mig — det är som om han hade något på sinnet; han är ej så glad och vänlig som förr, utan börjar blifva lik Hugo, sådan som han fordom var. De talade ännu om honom när läkaren ått, och Lucys oro meddelade sig åt Bessy. ön stor del af hennes fordna intresse för Stephen hade vaknat under samtalet; han var ju sedan gammalt hennes vän, och tanken på att förlora honom smårtade henne särdeles. Och då hon slutligen kom ned i arbetsrummet, der han ännu låg qvar på soffan, ryste hon nästan vid kontrasten emellan hans utseende för sex år sedan och den skugga af hans fordna jag, som nu visade sig för hennes blickar. ) Se A. B. n:r 67, 68, 70—72, 74—79, 81—83, 87, 88, 90, 92, 95—97, 99—102, 104—106, bru EN 113, 115—117, 119, 121—122 och):