Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 7 Juni. Adressdebatten i andra kammaren är nu slutad. Den började onsdagen den 4 Juni och tog slut i vår, fredagen den 6 Juni, då sessionen varade i 12 timmar. Uppriktigt taladt har diskussionen ej helt och hållet motsvarat förväntningarne. De liberala partierna hade ej på förhand blifvit ense om ett adressförslag, hvilket hade till följd att den gamla liberala fraktionen under hr von Vincke talade och röstade mot framåltskridande-partiet, somt att till slut äfven den mera demokratiska delen af detta talade och röstade mot den moderatare delen. Detta minskade näåturligtvis intrycket af adressen. Härtill kommer att åtskilliga talare uppen barligen saknade parlamentarisk vana och takt. Med undantag af två eller tre tal under de sednaste sessionerna saknade de flesta den rätta oratoriska lyftningen och inspirationen, det pectus, hvilket i Berlin lika väl som i det klassiska Rom bildar talaren. När man hör en god del af våra eljest så förträffliga representanter stå på tribunen och upprepa, entonigt och utan något angenämt i formen, hvad tidningarne längesedan uttröskat, så erinras man om Fausts yttrande: Wenn Ihrs nicht fuhlt, Ihr werdets nicht erjagen, Wenn es nicht aus der Seele dringt, Und mit urkräftigem Behagen Die Herzen aller Hörer zwingt. Det parlamentariska lifvet ligger ännu i linda hos oss, liksom hela den konstitutionella verksamheten. Man får lof att gifva sig till tåls. Hr von Vincke, hvilken som bekant nu står i spetsen för en liten fraktion af omkring 20 ledamöter, hade ingifvit ett motförslag till adressen, hvilket visserligen var skarpt nog mot ministören rörande dess valmanifester och de inre ärendena, men som isynnerhet derutinnan skiljde sig från framåtskridande partets förslag, att det paraoraf för paragraf besvarade regeringens tal vid landtdagens öppnande, att det tilldelad regeringen något beröm för dess uppträ dande mot Kurhessen, samt att det fö ordade italienska konungarikets erkännande af Preussen. Under första diskussionsdagen försvarade hr v. Vincke sitt förslag och utfor som vanligt i sarkasmer mot ministrarne, mot framåtskridande-partiet och öfverhufvud mot enhvar som ej är af alldeles lika tanka med hr v. Vincke. Den kaustika och mot alla fientliga talaren skonade denna gång undantagsvis sitt eget parti, kanhända derföre att den genom fätalighet väckte hans medlidande. Icke desto mindre vann den fordne chefen för de liberala en obestridd framgång såsom stridsvan debattör, och ej ens de sårade motståndarne kunde fullkomligt frigöra sig från intrycket af hans gnistrande qvickhet och hans retoriska verve. Hr von Sybel — hvilken torde få anses som den egentliga chefen för den på förmågor icke just rika venstra centern — hade i följd af otillfredsställande förklaringar från regeringen rörande kurhessiska saen återtagit sitt adressförslag och låtit det vika för framåtskridandepartiets förslag, samt endast ingifvit ett amendement angående Kurhessen, hvilket var beräknadt på att ingilva hessiska folket mod i dess motstånd. men ingalunda på att vara ett förtroendevotum åt regeringen. Framåtskridandepartiet gillade detta amendement, och det har äfven med öfvervägande majoritet blifvit antaget af kammaren, hvarom mera längre fram. I sessionen den 4 försvarade hr v. Sybel sitt amendement i ett maiden speech hvilket skördade bifall af församlingen fö dess värdighet och öfvertygande klarhet. Diskussionen tilltog i iniresse under sessionen den 5. Professor Virchow, en talangfull ledamot af framåtskridandepartiet, berättade vältaligt om huru detta parti uppkommit. Han underkastade ministerens valcirkulärer en skarp kritik. Synnerligen starkt intryck gjorde ett tul af hr SchulzeDelitsch, representant för Berlin, hv.iken man utan öfverdrift kan kalla för den mest populära man i Preussen. Han sönderslet med kraftig hand den slöja af sken-konstitu tionalism, som regeringen så gerna söker hänga ötver sin politik. Man ville förlägga det ministeriella pregramets brännpunkt i de materiella intressenas betryggande, sade han; men preussiska folket ville icke fördenskull uppoffra ett enda jota af sin politiska rätt. Det skulle icke, som Isau, upp offra sin förstfödslorätt för en erynvälling, helst då det — såsom man af finansministerns bref erfarit — endast vore fråga om en skåderätt. En katolsk talare bade kallat Italien för ett barn utan litskraft. Hr Schulze-Delitsch svarade att barnet ändock hade tyckts honom sparka ganska friskt, och att Habsburgarne i Toscana och Modena nog hade åt skilligt att berätta om dess lifsyttringar. I afseende på Italien tillträdde kammaren urfvet efter sin föregångare. Men ingen skulle kunna sväfva i ovisshet om de anledningar. som hindra andra kammaren från att inför nuvarande ministör diskutera vare sig den tyska eller italienska frågan. Preussen må este nu samla sig och använda alla sina kraf ter på de inre frågornas lösande. Men när tiden varder kommande, då skall man nog! också finna den Mosestaf hvarmed man kan i framtroila detlefvande vattnet ur den skenbart. döda klippan; och Guds nåd4, som huset: Hohenzollern är så stolt öfver, skall nog.