Og reise Zions solbestraalte Tinde, Og tvette Syndens Spor i Kedrons Vand; At I med sterke Mure skal forbinde, Hvad der er söndret nu af Tvedragts Tandz At I skal slaae Philistrene af Marken, Og lxgge Sangens Mandelstav paa Arken. At, hvad der er forkuet, I skal rette, Og trekke, hvad forvredet er, i Led; At, hvad der nu er Gaade, I skal gjette Og sette Gjerninger i Drömmes Sted; At I forene skal i evig Fred Den skilte Asa-t paa Ida Slette, Og atter vise den forbauste Jord Et frit og enigt, stort og megtigt Nord. Det Haabet er, som gjör, jag ej forsager, Om intet Fyr jeg seer i belmörk Nat; Det er det, som min Idrets Byrde drager, Om jeg vil synke sammen slöv og mat; Det gjör, jeg reddes ei og ikke klager, Om jeg mg tykkes feigt i Stikken ladt;, Det gyder Sjel og Styrke i min Streben; Det legger mig en Smule Sang paa Lieben. Men snart maaske min bedste Kraft skal svinde, Og daa mit Haab vil tabe af sin Pragt; OR engang skal Nödvendighedens Magt in Streeben steekke og min Tanke binde, Og da vil Haabet vorde löst og svagt; Og engang vorder jeg i Mulde lagt, fd lever kun i mine Venners Minde; vad jeg har villet, er i Kisten gjemt, Min Daad er smuldret, og min Sang er glemt-. Men dette Haab tör ei med mig fortzeres, å Maa ikke sygne, og maa ikke döe; Bevinget skal det gjennem Tiden beeres senke dybt i Hjerterne sit Frö; Af Livets bedste Safter skal det neeres Og feste Rod paa Fjelde som paa Ö. Til det slaaer ud sin Blomst i liflig Glorie Og vorder klar og virkelig Historie. Derfor, I Unge! Eder jeg udnevner Til Arvinger af Haabets Herlighed; Jer skenker jeg det Meste, som jeg evner; Jer lover jeg det Bedste, som jeg veed; Men Eder ogsaa jeg till Ansvar stevner, Hvis Haabet synker sygt og visnet ned, i Hvis det gaaer ud i Livets Nöd og Trzengsler, ; Hvis Magten qveler det i sine Feengsler. j i Frem da, I Unge, under Haabets Fane Mod Maalet, fjernt maaskee, men höit og lyst! Fremad i Livets stille Alvorsdygt! Fremad, naar lydt den galer, Slagets Hane! Fremad, med zerligt Sind og aabent Bryst, Ad Pligtens Vei og ZErens stolte Bane! Fremad, i sluttet Linie, Mand ved Mand! Fremad for Frihed og for Fedreland! Berättelser ur Svenska Historien. Trettionde Delen. Ulrika Eleonoras regering. Af And Fryzell. Stockholm hos L. J. Hjerta 1862. Efter att i de närmast föregående delarnx: ha gått fram på ewt fält, som före honom: varit obeträdt af den nyaste inhemska historieforskningen, har hr Fryxell i och med denna 30:e del af sitt omfattande arbete kommit in på en väl banad stråt. Han har bär från 1718 till 1730 till föregångare, utom Geijer, C. G. Malmström, hvars förträfliga Sveriges Politiska Historia från Carl I:s död till Statshvälfningen 1772? spridt så mycket ljus öfver denna periocl, men hvaraf vi, tyvärr, ännu endast egu första delen. Vi våga uttrycka den förhoppning, att akademiska åligganden ej mycket längre måtte förhindra hr Malmström att skänka oss fortsättningen på resultaterna af sina forskningar öfver denna tid. Det kan då vara att motse, att i der mån de båda historieverken tramskrida rätt visa sent omsider skall vederfaras denna frihetstid, hvars skuggsidor utan tvifvel ei voro få och ringa, men hvars förtjenster om fäderneslandets politiska och ekonomi ska utveckling säkerligen voro vida öfvervägande. En af dessa skuggsidor, och den mörkaste af dem — falheten och korruptionen hos statens högre embetsmän — var dessuton: ärfd. Liksom det af en författare (B. E. Msalmström) blifvit ådagalagdt, att mycket af den glans, hvarmed den Gustavianska erioden prunkade, är ett art och ett lån rån den närmast föregående frihetstiden. skall det kunna visas, att denna sednare hade att bära på följderna af oligarkiens och enväldets dödande och korrumperande inflytande. Den mottager slagskuggor, men kastar sjelf ifrån sig rikt strålande ljua. Det är på en gång dess ära och dess dom. Denna korruption träffar man föröfrigt nä stan öfverallt i Europa i slutet al 17:e och i början af 18:e seklet, liksom man nästan öfverallt träffar på despotiska författningar. Hos oss hade den till den grad dödat all känsla till och med för yttre anständighet. :tt man 1718 vid återtåget från Norge ser srigsöfverstarne, och bland dem många för tapperhet och patriotism lysande uvamn, helt ,pet och utan blygsel af härens generalismus, prins Fredrik, mottaga ej obetydligs summor ur den plundade krigskassan, medan soldaterna svälta och frysa ibjäl. Undantag gåfvos dock. På samma göng det väcker sorg att se en sådan man som Gustaf Cronhjelm, skaparen af 1736 års lakverk. sänka sig till smutsig egennytta, är det med glädje man ser en Arvid Horn hålla gig fri från den allmäuna tidsmittan. Likson: Chatham något sednare bland engelska stats män, står Horn i detta hänseende så god: om ensam bland den tidens svenska. Prin Fredrik skickade honom 20,000 daler silf vermynt för att erhålla hans understöd til planen om hans utkorande till konung. Hon lemnade dem tillbaka. Denna del af hr Fryxells Berättel ser? omfattar endast de femton månader: af Ulrika Eleonoras regering. Vi få hi Dm Am mn skildring af Ulrika Eleonoras ungder ch förhållande till sina närmaste antö vandter somt sin gun Den, de mänga frieri res förmälning med pr sarakter. Vidare rede ål ng Emerentia Di a till henne, he Fredrik, hennz r författaren för tåget från Fredrikshall och prins Fre s försök att lörmå krigsbefälet alt utropa sin gemål till drottning utan alla vilkor, men huru dessa bemödanden strand: mot det allmänna hatet till enväldet och general Silfverbjelms kraitiga och kloka up trädande. Ställningen inom riksdagen, parPRE NAR TE TP SATRRAEN