SV Slaka Vela 1V1UCSppllllgalt på JUR IOIKO ran, ära och sjelfbestånd för nu och kommand tider. Det var med at djup rörelse darrand stämma som den vördnadsvärde gamle ut talade slutorden i sitt anförande. Möte upplöstes derefter och deltagarne deri sam iades i en angränsande sal till en gemen sam middagsmåltid, vid hvilken man drac Pehr Sahlströms skål, eriarande dervid blan annat om de oförgätliga förtjenster han så som representant inlagt, bland annat i afse ende på folkskoleväsendets befrämjande. MUSIK. Det har länge varit bekant, att den be römde franske komponisten Gounods oper: — komponerad till en med mycken talan; efter Goethes mästerverk Faust bearbetad li bretto — skulle vara under inöfning på Kongl :eatern, och i går gafs den första gånger ör i det närmaste, trots den starka värmen fullsatt salong och mottogs med det lifliga ste bifall. Det är också i många afseenden en yp perlig måsik — djupsinnigare och innehålls. ikare än den auberska, klarare och melo:diösare än den — wagnerska, men likväl med något tycke af beggedera. Margare shas parti tyckes isynnerhet hafva legat kom: ponisten mycket om hjertat. Hennes scen i tredje akten, der hon först vid spinnrocken förströr sig med att sjunga den gam. maldags kämpavisan famt derefter, medan hon sysslar i sin lilla blomstergård, öfvergår till en aria, hvars enkla melodi är ypperligt ackompagnerad af de egendomliga basgångarne; hennes barnsliga glädje vid upptäckten af skrinet samt det ofrivilliga koketteri hvarmed hon för spegeln sedan pryder sig med dess innehåll — allt detta är i musiken högst målande och poetiskt återgifvet. Likaså hennes aria i fjerde akten, der förseelsens följder redan börja svepa sina hotande skuggor omkring henne. MII Andree, som återgaf Margarethas parti, förde sig enkelt och okonstladt; i de vekare scenerna var hennes sång också ganska väl afrundad och nyancerad, men det typiska nos Goethes Margaretha, det upphöjdt artistiska, som förstår att idealisera, att göra let obetydligaste betydelsefullt, återfinner man icke hos mll Andree, mycket af det briljanta i Margarethas sångparti går äfven örloradt; valsen, som hon sjunger medan hon vröfvar smyckena, tages i väl lån isamt tempo och borde äfven föredragas med mera spirit och ungdomsyr glädtighet. Hr Arnoldsson har i Fausts vackra sångparti många tillfällen att utveckla sin klingande och välljudande tenor, ehuru partiet stundom stiger något för högt för hans ressurser, och hans spel är äfven osökt och synnerligast i mera lifliga momenter ganska rörtjenstfullt; men någon Faust? är han dock visst icke. Något af detta brinnande inre lif, denna i sjelfviskt njutningsbegär drunknande iotelligens, der hjertat dock stundtals vaknar och upphäfver sönderslitande rop öfver det gräsliga ihans fall; denna inre strid lyckades hr Årnoldsson ej att göra åskådlig; också torde det vara en af den ramatiska konstens mest svårlösta uppgifer, lösbar endast för den som med ihärliga studier och mångsidig artistisk utbildning lyckats tillegna sig en konstnärs höga rang. Hr Arnoldssons bemödanden äro dock förtjenta af allt erkännande och hans spel står i alla fall vida öfver hvad vi på några tiotal år varit vana att se af våra infödda tenorer. Mefistofeles tacksamma roll utföres af hr Willman med mycket lif och styrka. Hans attityder äro stundom ganska lyckade, stundom stöta de dock något på harlekin, och br Willmans maskering är, enligt vår tanke, äfven något öfverdrifven. Om den Onde bure en så omensklig fysionomi, skulle väl en hvar lättare kunna undgå honom, men Mefistofeles måste vara en till det yttre rätt hygglig karl för att kunna tränga sigin hos flera, som han gör. Hvad hr Willman särskildt bör berömmas för, är emellertid hans yckade komik, hans förmågs isi sifva rösten denna br som tydligt röjer det gäckande och sataniska i hans en. Mefistofeles hånande serenad utanför Marrarethas hus i fjerde akten, då Faust sitter å en bänk, väntande att få se ne, är erligt komponerad och utföhr Willman med ypperligt uttryck. s bror, den käcke soldaten Va; ia aken ar bort, öfvermande sin syster i ett burns (Ziebels) ch en gummas (Marthas) vård, för attvid iterkomsten i fjerde akten finna hennes och sin ära och lycka sköflade, återgifves af hr Arlberg med mycken talang. Vid sin entrå andra akten, medan studenter och stads,oer af alla klasser hålla dryckeslag och ned sång och dans gifva luft åt sin mun erhet, bar hr Arlberg en den allra täckafe romance att sjunga, företrädd af ett orisinelt och vackert förspel; och hans sångparti är i öfrigt, ehuru mindre framstående, ikväl rikt på vackra musikaliska effekter. vilka hr Arlberg återgifver med mycken jätfullhet och smak. Marschen ifjerde ek en, då krigarne återkomma hem, torde vara tt af ocerans yppersta nummer, och i sceaen eom derpå följer då Valentin af Ziebel får höra hvilken olycka som skett, lå han från sorglöshet öfvergår till tvifvel, ill ångest och slutligen till harm och raseri, nlade hr Arlberg i sitt spel så fina nyanser, så mycken styrka och pathos, att det rerkligen kan kallas artistiskt; och det är rlädjande att se huru hr Arlberg börjat , ironiska klang,