sig om denna angelägenhet, ty först vid 1840 års riksdag lyckades det att utverka ett statsan slag af 50.000 rdr bko till inrättande af folkskolor inom 2400 landtförsamlingar, men dessa blefvo af konsistorierna utdelade med den försigtighet och knapphet, att anslaget ännu icke är för ändamålet till fullo användt. Sedermera ha de allmänna bidragen blifvit större och ymnigare, men ännu hvila de betydligaste kostnaderna på församlingarne, då större delen af dessa anslag utgöra en delaf den bevillning, som förut under annan benämning utgått. Otacksamt vore dock att icke erkänna och värdera de flera framsteg och förbättringar som blifvit jordbruket och dess idkare beredda genom landtbruksinstituten och andra skolor, men den egentliga folkskolan gqvarstår likväl på många ställen i ett underdrdnadt skick och saknar den omsorg och det allmänna deltagande, som ensamt kan afgöra dess framgång. Väl erfar man med tillfredsställelse att, enligt min, på tillstyrkan af landets kunnigaste skolman hr rektor Siljeström, derom i bondeståndet väckta motion, skolinspek. törer blifvit tillförordnade, samt läraremöten hållas till beredande af folkskolans större och ändamålsenliga verksamhet; men dessa åtgärder böra stödjas af en allmännare omtanka, och för thy är det lagstiftningens och isynnerhet bondeståndets pligt och fördel att för denna skolas bestånd och förkofran söka utverka en ordnad och aranterad inkomstoch utgiftsstat, liksom för e andra och högre läroverken, om den förra skall kunna framkalla en mera upphöjd och god anda bland menigheten och: motverka den inflytelse på sedligheten, som både statfolkssystemet och andra menliga förhållanden utöfva. Dernäst förekommer de för landet olika skatterna, såsom betydligt inverkande på allmogens belägenhet. Åf i riket befintliga 65,700 hemman, med ett för år 1845 utrönt taxeringsvärde af tillsammans 284 millioner rdr bko, innehade 190,000 egare tillhörande bondeståndet nära 39,000 hemman, taxerade till 160 7, millioner samma mynt. utgörande omkring 57 4 af landets fasta jordförmögenhet. Dessa sednare äro likväl till största delen af kronooch skatte-natur och utgöra s. k. grundräntor varierande mellan 3 till 500 rdr rmt pr mantal, från hvilka skatter de öfriga äro till en del, andra åter från dessa och andra allmänna onera fullkomligt befriade. . Detta förhållande är oss alla bekant och anföres blott för att antyda dels den oriktiga proportionen af representationsrätten, dels hurusom denna olika beskattning förlamande inverkar på en del af allmogens jordbruk och vållar en minskning i afkastningen, förlustbringande icke endast för jordinnehafvaren, utan äfven för staten sjelf. Missförhållandet har länge varit insedt oct öfverklagadt utan att kunna afhjelpas, hvilket dock bevisligen kan ske derigenom att staten med dess kredit biträder för att medelst kapitaliserande och småningom skeende amortering af dessa skatter bereda ersättning åt de nu mer eller mindre befriade hemmanen, och sålunda t. ex. om 50 år kunna bringa dem alla till en gemensam och lika skatteberäkning. Detta har i de flesta andra länder redan skett och funnits verkställbart, och vårt bondestånd har de giltigaste skäl att fortfarande yrka denna reglering af dess tyngsta börda, fastän den nuvarande representationen med svårighet kunnat bringas till medgifvande af den sednast skedda skatteförenklin gen, hvarigenom åtminstone det förr vanliga prejeriet blef i det närmaste afhjelpt. Den länge förberedda och högst angelägna förbättringen af våra äldre lagar påkallar i hög grad ombudens synnerliga uppmärksamhet, såsom särdeles inverkande på rättsförhållandet i allmänhet, på landets ekonomiska ställning, på den allmänna krediten och återställandet af ett större förtroende man och man emellan. De sekteriska rörelser, som hos oss icke sällan förekomma och vålla oro och split inom familjer och församlingar, äro visserligen ofta nog af betänklig art, men böra dock varsamt behandlas. så att å ena sidan samvetets rättigheter icke för närmas och å den andra vådliga villomeningar under religionens täckmantel efter möjligheten förhindras att sprida sig. Genom vårt presterskaps mera nitfulla bemödanden och utverkandet af en författning i närmaste likhet med norska dissenterlagen har jag för min del ansett detta högst maktpåliggande ämne bäst och förnuftsenligast kunna ordnas. Att nationen är både villig och mäktig till stora ansträngningar, bevisas tillfyllest genon: den allvarliga rörelse, som senomgår ästan alla klasser till upprättande af ett fosterländskt oci på egna krafter grundadt försvar. Häröfver böra vi så mycket hellre lyckönska oss som d rörelse gynnas såväl af vår omsorgsfulla ring som af det allmänna deltagandet för stora och betydelsefulla både i handlingen och uppoffringarne. Vårt blifvande ombuds medverkan till understöd för denna sannt patriotiska känslas allmännare utbredande bör icke betviflas, då han påminner sig den sköflingsocl mordbrännareexpedition, som för 143 år sedar hemsökte äfven denna stad och ort, hvarfö önskligt vore att kringliggande trakter före sig för att äfven visa sig beredda att möta ut ländskt våld med svenskt mannamod, för den händelse att så olyckliga tider möjligen kunde återkomma. Ett för bondeståndet ganska menligt förhållande kan jag icke undgå att omförmäla till beredande af större vaksamhet deremot. I fråga om anslag och vilkoren för desamma föreskrifver grundlagen att tre stånds beslut äro gällande mot det fjerdes, endast för det fall att de förras äro lika och med hvarandra öfverensstämmande; eljest skall saken hänvisas till för stärkt utskott och der genom votering och er förseglad sedel afgöras. Nu har det likväl in träffat, att, ehuru de andra stånden utfäst olika men högre belopp än bondeståndet, dettas beviljade mindre summa blifvit förbisedd och icke uti den slutliga voteringspropositionen upptagen hvadan ståndets lagliga beskattningsrätt blifvit undertryckt och detsamma beröfvad. Förhållandet är så mycket vådligare som exempel lätt öfvergå till praxis och till ett missbruk af skatte bevillningsrätten, som i längden skulle medföra stora förluster för ståndet, om icke dess leda möter söka på allt sätt motverka förnyandet dera! Att erinra det blifvande ombudet om nödi sparsamhet med statens tillgångar är i viss må öfverflödigt, emedan erfarenheten snart skall v honom att det måste vara en regel och ofta ut nödvärn för bondeståndet att så förfara, helst som det inom riktsförsamlingen alltid finnes cv outtröttligt anslagsoch löneintresse, som ickt kan återhållas genom vanliga skäl och slutföljder, utan bör belysas och följas med den mogna urskiljning och större förmåga, som gör värdet och Deskaffenheten af dessa anslagsfordringa: fullt klara och öfvertygande för en hvar. Gode herrar och män! Måhända nog mycket pröfvande edert tålamod med mina enkla anmärkningar, har jag lik ännu ett ämne att vidröra, neml. till brödrariket. Hvarje sann foster beklagar det missförstånd hvartill sistlidne dag föranleddes genom påståendet att stå refrågan borde bero af någon annan konung och folk. Följderna ht hafva blifvit synliga, då revisionen af föreningsfördraget måst uppskjutas till obestämd tid och det p störda förtroendet folken emellan således fort1; vara. Norrmännen ha visserligen i några andra S!