;sag med hvirflande fart utfördes afhr Drey lschock, med. ep, humor och .en korrekthet hvaröfver man nästen kan häpna. : Hr Behrens, som nyss debuterat i Troll. flöjten, utförde med ganska mycket glöd och uttryck en sång ur Verdis Trubaduren, som I mottogs med stor välvilja. i Vi hafva hört sägas att teaterstyrelsen de gånger hr Dreyschock ytterligare komme: att uppträda, skulle ämna arrangera ordent liga konserter i stället för detta lappverk a! hälften dramatiskt, hälften musikaliskt innehäll, som blir otillfred:ställande då icke musiknumren kunna fördelas mellan akterna. Visserligen är. det vanskligt att uppställa konsertprogrammer, då man saknar kapaciteteter för solosång, men det finnes en mängd mansqvartetter och vackra ensemblesaker. som kanske någorlunda oklanderligt kunde återgifvas, äfvensom teatern i baslinient åtminstone vore nog rikt sorterad för att kunna bjuda på ett och annat solonummer. Sista akten af Estrella de Soria tro vi också att mången gerna skulle höra ånyo, då dess ypperliga musiknummer och effektfulla scener utgöra glanspunkter i denna vackra poera: ehuru vi i allmänhet icke vilja förorda splittrandet af operor genom att gifva lösryckta akter derur. Hr Dreyschock kommer att uppträda )å kongl. teatern om torsdag för andra gången. Donizettis gamla bekanta opera Kärlelksdrycken bar efter någon tids hvila åter uppItrgits på Kongl. teatern. Hr Arlberg har öfvertagit sergeanten Belcores parti och hr Söderman anf r orkestern, men i öfrigt tyckes allt gå efter den gamla ordningen, och stycket har ej lockat särdeles talrik publik, huru täck, stundom poceItisk, musiken än är. Hr Uddman är en rolig doktor Dulcamara och sladdrar fram sina iokerier till allmän belåtenhet; den qvicka fruntimmerskören, der Kärleksdrycken? tyckeg hafva verkat, så att alla flickorna finna Nemorino förtjusande och sucka om hvarandra: lycklig den, som blir hans maka!? gick äfven ganska bra, men som. ensemblesakerna i öfrigt äro mindre framstående, felter ,den hufvudsakliga uppmärksamheten på solopartierna, hvilka kanhända hade kunnat återgifvas mera tillfredsställande. I Adinas kälmska, något ostadiga väsen skönjdes löga af det goda och kärleksfulla, som dock i botten bör-finnas der, och man hade återigen att beundra mamsell Gelhaars experimenter i koloraturväg. Hr Arlberg tager sig fördelaktigt ut i det pudrade häret och den granna uniformen, men kanske är hun väl mycket medveten härom och framhåller -in egen person på den hedersmannen Belcores bekostnad mera än nyligt är för roll:ns karakter. I stället för den grofhyflade, burdus rättframme och muntert sjelfbelåtne sergeanten, ser. man nu en uppsträckt och sentil herre, mycket gentil. Och i Nemorinos roll är också förhållandet omvändt. Hr Deahlgren sjunger rätt vackert, men i stället för den svärmiske, något högstämde och patetiska älskaren, ser man en trivinl och beskedlig gosse, mycket beskedlig?. Framställningen blir derigenom något matt och iutetsägande.