MUSIK. Ändtligen har något händt i vår musikaliska verld, sedan säsongen en tid bortåt vavit temligen tynande. Öch det är isanning något stort som har händt, ty hr Alexander Dreyschock, som för flera år sedan fägnade vår publik med prof på sin utmärkta talang såsom pianist, har nu återkommit, och uppträdde i går på kongl. teatern, der han så väl vid sin entrå, som efter det mästerliga utförandet af. sina nummer, helsadesmed entusiastiskt bifall. Beethovens stora C-mol!konsert för piano, med orkesterackompagnemang, var det första nummer hr Dreyschock utförde, och redan i första satsen, som kanske är den förnämsta i denna komposition, kände mana tolkaren var en konstnär af första Tr Hr Dreysehock besitter i hög grad d: rit, den sjelfständiga och manliga k gör musikens språk så väldigt och hänförande; men ehuru det energiska är hans egentliga force, eger han också tillräcklig lenhet och finess, för attlåta de mirdre stormiga momenterna framstå i det stilla lugn, det smekande behag, som utgör deras rätta karakter. Såsom exekutör är hr Dreyschock beundransvärd; men mot-den cadence, som han inlagt i första satsen af den Beethoveneka konserten, skulle vi vilja protestera, ehuru den var ganska genialiskt anbragt på kompositionens egna motiver, ty Beethoven var mästare att sjelf utarbeta sina verk så fulländadt, att. ingen bör ega rätt att lägga något till, eller taga något ifrån. Vi tro derföre att hr Dreyschock gjort bättre, om han användt den inspiration, som nu slösats! i: denna obehöriga. sirat, på en egen fristående komposition, hvilken då kunnat blifva en blomma mer i den krans uf täcka fantasier; -hvarmed hr Dreyschock riktat musiklittereturen. I den omnämnda konsertens Largo hade kambända något djupare ro varit att önska, men i den omvexlande eftersatsen, der det ena qvicka motivet aflöser det andra, der var pianisten åter i sitt esse, och ilade lik en triumfator, icke .genom, utan högt öfver alla svårigheter, med en teknik som-kan. kallas. fulländad. : Af de tre smärre stycken, som hr Dreyschock. utförde i sitt andra och sista nuuw.mer, skulle vi nästan vilja gifva den Lisztska -rhapsodien, öfver ungerska melodier, företrädet, för dess högst originella och friska ton, samt för den sanna bravur, som adlar dess mirakulösa eftektsökeri. Nocturnen — komponerad af pianisten. sjelf — är utmärkt täck och melodiös; Chopins Fantaisie ImROTE är full af poetisk skönhet och Jiant rörlighet, samt framstår. i. musikaliskt hänseende kanske mest fulländad: af desse tre saker, men de ungerska melodierna behandlade på ett så karakteristiskt sätt, ega allt för myeken egendomlighet, för att icke gripa oss nordboer med det nyas hela makt och behag. De blixtsnabba oktavpassagerna, än skälmaktigt gnabbande mot hvarandra, än jagande uppåt, nedåt och i sig