hon ej längre behagar publiker, så byter man om, utan några våldsamma skakningar. I förgår var det Robert Peel, i går Derby, 1i dag Palmerston. Hvartill skulle väl muskötsallvor tjena? Hvar och en kommer ändå fram i sin tur. Palmerston är nu den regerande. Hanär i sjelfva verket Englands konung, en konstitutionel, om ni så vill, men ändå alltid en konung. Han regerar som han för godt finner, och nästan utan kontroll. Det är en skicklig aristokrat och en taskspelare af första ordningen, som förstått göra sig populär, på samma gång han städse och uteslutande tjenat sina medbröders, lordernas intressen. Hen eger alla de fel, som behaga engelska folket, samt en sällsynt talang att göra sina fel angenäma. I sin ungdom och ända till sitt femtionde år var han, som det heter, väl sedd af damerna. Man hade gjort honom till minister vid en ålder, då andra först började få skägg. Till en början var han tory, emedan sådant då var modet för dagen och tillika låg i hans familjs intresse. Sedan blef han whig, så snart detta parti fick majoriteten. I grunden har han hvarken några principer eller bestämda åsigter om ej den, ålt man måste vara minister så länge som möjligt. I December månad förlidet år gjorde han för. att bibehålla sin popularitet och sin ministör ett förfärligt buller i anledning af Trentaffären; och det felades föga, att icke ett krig utbröt emellan England och Förenta staterna. Engelska folket gjorde ofantliga rustningar, skickade 30,000 man till Canada och inställde arbetet i alla sina fabriker. Lyckligtvis återlemnade Förenta der det fängarne. Palmerston, som midtunder det ban sprutade eld och lågor, haft i sin ficka amerikanarnes fredliga svar, var glad att sålurda kunna ådagalägga det nit, hvarmed han upprätthållit det gamla Englands ära. Sedan Cavours död är han afgjordt den skickligaste statsman i hela Europa. Han är kall, skämtsam, påflugen; har snabb uppfattning, lätt för att uttrycka sig och kän-. ner sättet att röra engelsmännens bjertan; det är med ett ord en beundransvärd premierminister. Han har ock derföre blifvit ofantligt populär. Man ser hans taskspelar-: konster och man förbländas deraf. Man sä-4 ger om honom: det är en fiffig karl; men läogre har jag aldrig hört någon gå i be-: römmet. Men är väl ett sådant loford nog för en statsman och chefen för ett fritt folk? För två år sedan agiterade Bright för valreformen. Lord John Russell, som är en hederlig karl och som sjelf hade föreslagit; en sådan reform, vågade icke öfverge Bright. Underhuset, oroligt för sitt återväljande, ifall det förkastade reformförslaget, var i begrepp att votera detsamma, men långsamt och i ganska dåligt lynne. Slutligen uppsköt man ärendet. Palmerston märkte faran. Han insåg att lord John Russell aldrig skulle våga öppet bekämpa en förändring, som var lika oangenäm för underbh: set som lör lordernas-hus. Ar det icke fråga om något annatt, sade han; vänta bara litet. Nu vände han sig till engelska folket och skrek af alla krafter att England var i fara; att Frankrike byggt en, två, tre, ett dussin pansarskepp, att 30 till 40 nya voro under arbete på varfrven; att franska armåen fördubblats; att man ej visste huru man skulle använda alla dessa trupper, annat än att kasta dem på London, der männen skulle dödas, qvinnor och barn göras ill slafvar 0. s. v. För att förekomma en så stor olycka måste man gripa till vapen, yiva sig i målskjutning, bilda volontärbataljoner och gjuta Armstrongkanoner. Detta tal jorde verkan. Engelska folket glömde bort valreformen, och Bright fick stå ensam och predika på sin platform, under det Palmerston lät sin krigsoch marinbudget voteras at underhuset. På samma gång fick han oå och gälla för fäderneslandets räddare, och blef populärare än han någonsin varit. I I jemförelse med en sådan man hvad är väl den stackars Gladstone? En hederlig karl, skicklig finansman, stor talare; men som alltid ser ut som om han ville be all mänheten om ursäkt för sin budget. Palmerston bär sig åt på helt annat sätt, och yckas vida bättre. Ge mig 2 miljarder, säger han, och jag vill rädda England. Man ger honom dem, ty alla folk tycka om att bli räddade; jag vet ej rätt hvarföre, ren de ha den vurmen, och klokt folk bebagnar sig af sådant.