ELISABETH CALVERTON ). Din natur är lätt och glad, invände Hugo, och du finner väl alltid ett sätt att draga dig! undan, innan dina lufslott störta tillsammans öfver dig.? Det vet jag just inte.4 Finns det kanske en motgång eller olycka som du inte på en vecka far så kunde glömma?? Ja, en, svarade Stephen hastigt. Verkligen? inföll Lucy. Skulle du vilja underrätta dina tålmodiga åhörare om hvad det månde vara? Ite i afton. ; F Men när få vi då veta det? sade Lucy, med all en ung flickas envishet. Du har gjort både Bessy och mig riktigt nyfikna.? Det säger inte Bessy sjelf, sade Stephen, med en blick på de svarta flätorna. Men jag förnekar det inte heller, svarade: Bessy och såg upp. Ni får kanske tids nog veta det, sade Stephen och såg på henne så allvarligt, så sorgset, att hon kände sitt hjerta klappa, som om det varit medvetande om, eller stulit hans hemlighet. Hans ord yttrades i en bekymmerslös ton — de tycktes vara ämnade för hans bror och blinda syster, men blicken var för Bessy ensam och talade kanske mera ANEEE Och då Lucy sedan gick bort till Hugo, för att bedja honom för i afton sluta sitt arbete, blefvo Stephens både ord och blickar ännu oförklarligare, och Bessys hjerta följaktligen ännu mera upproriskt. 4) Se A. B. n:r 67, 68, 70-72, 71—99, 81—83, 87, 88, 90, 92, 93—97, 99—102, 104—106, 108, 111, 113, 115, och 116. 2