YES sc fan rr RE NR FE Medelbara eller omedelbara val. I Vi ha redan påpekat nödvändigheten deraf alt, i samma ögonblick som regeringen framlägger ett representationsförslag, hvilket går. ut på att undanrödja ståndsväsendet och uppfylla villkoren för allmän rätt i förening med allmän säkerhet, alla liberala fraktioner sluta sig endrägtigt tillsammans, för att understödja och genomdrifva ett sådant förslag, äfven med uppoffrande af speciella meningar och älsklingsider. Kan man icke besluta sig för en sådan endrägtig samverkan och de ömsesidiga uppoffringar, som en sådan förutsätter, så måste man också afstå ifrån hoppet att någonsin v laglig väg kunna genomdrifva reformen. i ha derföre äfven ansett alla sådana diskussioner rörande representationsfrågan, hvilka kunde framkalla söndrande partistrider inom reformvännernas egna leder, böra undvikas; hvaremot en diskussion kan och bör ega rum rörande åtskilliga sådana -omständigheter, som hittills föga blifvit debatterade och som icke direkt beröra partiintressena och icke gerna kunna vara egnade att framkalla någon animositet. Bland sådana frågor vilja vi i främsta rummet sysselsätta oss med den rörande valsättet, den vigtiga frågan om omedelbara eller medelbara val. För lösningen af denna fråga kunne vi icke helt enkelt åberopa den erfarenhet, som förvärfvats inom vårt eget politiska lif, och icke heller, såsom justitiestatsministern i afseende på reformen i allmänhet gjorde i sitt. tal till reformdeputationen, åberopa föredömet af. de med oss närmast beslägtade folken. Hos oss finnas under närvarande representativa förhållanden både omedelbara och medelbära val: Valen till presteståndet ske omedelbart af de röstberättigade. Valen till borgareståndet! voro redan före de nyligen skedda valordningsreformerna på de flesta ställen omedelbara, och numera finnes icke, så vidt vi kunna erinra oss, någon stad; der man bibehållit valsättet med elektorer. Fjerdepartsegarne i Falu bergslag och öfriga bruksegare välja också omedelbart. Valen till bondeståndet ske deremot genom elektorer. Hvad våra båda grannriken angår, så äro valen i Norge medelbara. I hvarje stad väljes en elektor för hvart femtiotal af röstberättigade invånare, hvilka sedermera antingen bland -sig sjelfva eller bland öfriga röstberättigade inom distriktet välja en fjerdedel af sitt eget antal att infinna sig på Storthinget, så att 3—6 elektorer välja en, 7—10 elektorer välja två storthingsmän 0. 8. v. Härigenom inträffar t. ex., atti åtskilliga städer tre elektorer träda tillsam mans för att bestämma storthingsvalet och att då. två af dem välja den tredje till storthingsman. Har en stad färre än 150 röstberättigade, hvarigenom den icke ens skulle kunna bringa det upp till tre elektörer, sammanslås den till. ett valdistrikt med närmaste stad. På landsbygden ske valen på det sätt, att de röstberättigade invånarne inom hvarje prestgäll utse i proportion efter sitt antal elektorer, nemligen för ett antal al intill 100 röstberättigade 1 elektor, 100—200 två elektorer 0. s. v., hvarefter alla elektorerna inom amtet (länet) samlas på et: af amtmannen bestämdt ställe och utse bland sig sjelfva eller .bland de öfriga röstberättigade en tiondedel af sitt eget antal att bli storthingsmän. När de norska grundlagsstiftarne 1814 sålunda införde medelbara val, så var det dels för att följa sitt mönster, den spanske konstitutionen af år 1812, som stadgade dei medelbara valsättet (hyilket valsätt dock sedermera blifvit öfvergifvet iSpanien, liksom i hela det vesterländska Europa), del: äfven på det nämnde valsätt skulle skape och innebära någon motvigt mot det en kammarsystem som infördes, och bilda ep särskild instans i det representativa lifvet. i stället för den instans, som eijest erhålles genom tvenne af hvarandra oberoende och karakterskilda kamrar. Hade Norge redan 1814 haft. sin kommunalförfattning och till följd derat kunnat grunda en öfre kammare på val af provinsrepresentationerna, de s. k. Amtformandskaberne, så är det mer än troligt att man hade föredragit de omedelbare valen. Norska politiei, som erkänna att de medelbara valen af nyssnämnda skäl hafi sitt berättigande under den första perioden af Norges politiska lif, anse likväl att de numera äro i hög grad hinderliga för utvecklingen af verkligt politiskt lif och intresse och att folket har så mycken mognad och sans, att det utan någon dylik mellaninstans kan utse sådana ombud, som verkligen representera nationen, uppfatta dess verkliga behof och tillgodose dess intressen. I Danmark infördes redan genom provins ständerförfattningen af 1834 omedelbara val. Den erfarenhet man haft i afseende på den större eller mindre lämpligheten af sådana val bevittnas bäst deråf, att då regeringen år 1848 framlade sitt förslag till en ny konstitutionell författning stadgades deri omedelbara val till folketbinget, och i de motiver, hvarmed regeringen beledsagade detta sitt förslag, förordades på det varmste detta valsätt. Regeringen wturyckte den tanken, att representationen, för att ha någon verk lig betydelse såsom folkrepresentation, måste ha en folkelig rot och att den afdelning at representationen, som närmast skulle uttrycka folkets stämning och behof för ögonblicket, helst bör framgå utur direkta folkval. Regeringen förklarade dervid, att erfarenheten fullkomligt vederlagt det antagandet, ett val genom elektorer skulle ske med större insigt och framkalla bättre valresultater samt att de omedelbara valen skulle göra valen till ett slumpens och intrigens