STOCKHOLM den 22 Maj. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) ; Wien den 15 Maj, Våra halfofficiella tidningar ha meddelat en följd af dokumenter rörande det utbyte af tankar, som egt rum mellan kabinetten i Berlin och Wien angående den: fransktyska handelstraktaten. Som man vet: ser Osterrike med mycket oblida ögon denna traktat. I förlidne September sändes ett österrikiskt memorandum till regeringarne i Preussen, Bäjern och Sachsen, Ii hvilket försöktes att visa de ofördelaktiga följder, hvilka den traktat, som höll på att afslatas mellan Frankrike och tullföreningen, måste medföra i afseende på de bestående förhållandena mellan tullföreningen och Österrike, enligt traktaten af den 19 Februari 1853. Grefve Bernstorff svarade på detta memorandum i en depesch, daterad den 7 April 1862, i hvilken han vederlade de till stor del protektionistiska argumenterna från österrikiska sidan. Derpå följde en depesch från grefve Rechberg af den 7 Maj, som innehöll ett slags protest mot den fransk-tyska handelstraktaten. Sistnämnde handling har väckt en temligen stark sensation såväl här som i Berlin. Den kommer att spela en stor roll i underhandlingarne, och fördenskull anser jag mig böra meddela en kort analys deraf. afseende på den kommerciella synpunkten åberopar depeschen ett åtföljande memorandum. Grefve Rechberg säger att traktatens innehåll har öfverraskat honom. Han vill icke inlåta sig på en uttömmande diskus! sion öfver nämnda traktats politiska olägenheter, men han vill icke dölja att han anser den vara af beskaffenhet att äfven såsom politisk händelse framkalla allvarsamma invändningar. Den hotar att djupt ändra förhållandena mellan de särskilta tyska staterna och att hindra de kloka reformer som dessa stater borde gemensamt vidtaga och till hvilka Österrike gerna skulle ha räckt handen; såvida de hade kunnat ske utan tvära öfvergångar. Det vid depeschen af den 7 Maj fogade memorandum framdrager ånyo tre punkter, hvilka i Österrikes ögon skulle betänkligt ingripa i de mellan Österrike och ftullföremagen bestående förhllandena. Att börja med borde Preussen icke ha underhandlat med Frankrike på den fot som med en al de mest gynnade nationer. Vidare borde traktaten ej ha räckt längre än till den 1 Januari 1867, vid hvilken tid tullföreningstraktaten upphör. Slutligen skall traktaten ha minskat tullarne på franska produkter till sådan grad, att Österrike nödgas i samma mån stegra införseltullen för sådana varor från tullföreningens område (hvartill Österrike eger rätt, enligt traktaten af den 19 Febr. 1859), hvilket naturligtvis måste minska för Österrike de inkomster, som det haft af importen från tullföreningsstaterna. Dessa voro de trenne hufvudstadganden. hvilka det redani sistl. Sept. till Berlin afgifna memorandum hade afsett att förekomma. Det oaktadt innehöll den under den 29 sist. Mars uppsatta traktaten dessa stadganden och satte följaktligen på spel en närmare anslutning mellan Österrike och tullföreningen — en anslutning, som traktaten af den 19 Febr. 1853 hade åsyfta: att bana väg till. Det följande af detta memorandum förklarade, sedan det ur protektionistisk synpunkt granskat de i den fransk-tyska traktater gjorda nedsättningarne i den gällande tulltariffen, att denna traktat — såsom för öfrigt de preussiska tidningarne högt förkunna — åsyftat att medelbarligen frigöra Preusser från de detsamma i traktaten af den 19 Febr. 1853 ålagda förbindelser. Den vore således stridande mot sistnnämnde traktats innehåll Grefve Rechberg slutar med att säga att Preussen, då det i 31:sta artikeln af den fransk-tyska traktaten har förbundit sig at icke uttärda något exportförbud, som icke jemväl gäller andra nationer, går ända derhän att sätta i fara tyska förbundets säker het, enär detta ej skulle i krigstid kunnz förbjuda utförsel af hästar och ammunition. Det kan förutses att Preussen ej skall lemna obesvarad den teori, som det öster rikiska memorandum uppställer och som, då det åberopar 1853 års traktat, går ut på att vilja förbjuda Preussen och tullföreninger hvarje nedsättning i taxan, samt att sålunda enom ett suveränt veto paralysera Tyskands sjelfständighet i handelslagstiftning. Preussen skall erinra, att i IV:de artikeln i traktaten af den 19 Februari 1853 de kontraherande parterna uttryckligt förbehållit sig rättigheten att fritt moderera sina tarif fer. 1853 års traktat innehåller visserligen i inledningen, att man ville bana vägen fr en framtida tullförening med Österrike. Men i alla oväldiga mäns ögon innehöll denna anmärkning visst icke någon förbindelse, som kunde hindra Österrike och tullförenin en från att sluta hurn många traktater som belst med andra nationer. Hvad angår stadgandet i 31:sta artikeln at den fransk-tyska traktaten, rörande exportförbud, så måste ihågkommas att ett dylikt finns i alla traktaterna. Exportförbuden i krigstid äro alltid affattade i allmänna ordalao och ovälla alla länder utan nndanfao