STOCKHOLM iden 15 Maj. Genom de sednast hit ankomna posterna har det ytterligare bekräftat sig, attiPreussen det liberala partiets, eller rättare sagdt nationens: seger vid de nu afslutade valen varit fullständigare än man ens vågat hoppas, samt att hofvets och ministerens ihärdiga ansträngningar, understödda af en talrik och väl diseiplinerad byråkratis tjenstenit, strandat emot folkets allvarligt och lugnt uftryekta vilja. Man skulle mycket misstaga sig, i fall man uti denna kris och dess lösning ej ville se annat än ett af dessa i konstitutionella stater temligen vanliga omskiften och maktombyten emellan ett konservativt ochett liberalt parti och det enas mer eller mindre ögonblickliga seer öfver det andra. I sådant fall skulle je af regeringen redan, ehuru i elfte timman, gjorda eftergifter, sannolikt af framåtskridandets parti ha blifvit ansedda såsom tillfyllestgörande, och man hade till en början åtnöjt-sig med denna seger. Men i-Preussen eger ett helt annat förhållande rum. Först och främst är den preussiska monarkien ingalunda att betrakta såsom en konstitutionel stat annat än på papperet, och knappt der. Andan hos dess högt bildade och verkligt upplysta befolkning är emellertid riktad emot detta mål, och den har genom de nu slutade valen tagit ett stort steg emot dess uppnående. Här gäller någonting helt annat än störtandet af en mer eller mindre impopulär minister. Frågan är här om att göra det konstitutionella namnet till en sanning; att på en gång bryta med 18:de seklets preussiska traditioner, med dess egoistiska, sandtorra principer, med Fredrik II:s stångpiskideal, med ryska sympatier och efterhärmningar, med junkerpartiets medelfidsdrömmar. Allt detta ligger visserligen regenten och ett honom omgifvande litet parti ömt om hjertat; men den nu till medvetande vaknade preussiska nationen har ett helt annat mål i sigte. Den vill ställa sitt fädernesland på den plats det: enligt tidsandans allt klarare insedda riktning bör intaga, nemligen såsom på en gång en civilisationens förmur emot den barbariska östern -och en -genom sin anda och sin fria politiska utveckling framstående mönsterstat, till hvilken det öfriga Tyskland må kunna med tillförsigt blicka upp, och när tiden är inne ansluta sig. Att den nu slutade valkrisen äfven i England så uppfattas, finner man af Times sednaste artikel, ur hvilken vi här meddela följande: Redän länge hafva Europas klokaste statsmän väntat på uppkomsten af ett kon: stitutionellt Preussen. Den dag, då folket inom denna oformliga och illa hopfogade monarki skulle intressera sig för de ärender, Hvilka för alla dess provinser äro gemen. samma — då det skulle lära icke blott förstå, utan och känna det nationella lifvets värdighet och behaget af en regelbunden politisk verksamhet — har man afvaktat såsom en tidpunkt af stor vigt för Europa. Denna tidpunkt kan man nu med tillförsigt säga vara förhanden. Alla underrättelser, som under den sednare tiden ingått från Berlin, synas gifva tillkänna, att den strid mellan maktens traditioner och folkets vilja, som i alla stater föregår den konstitutionella frihetens fulla tillgodonjutande, nu inom Preussen tagit sin början, samt att föga tvifvel kan uppstå på hvilkendera sidan segern kom: mer att stanna. Hade den nuvarande mini: sfåren, som är mindre reaktionär än slö och envis, vunnit en majoritet, under vilkor ätt föreslå en nedsättning i armebudgeten, så skulle redan detta hafva utgjort en konsti: tutionell triumf, enär konungen sålunda hade blifvit tvungen att handla i enlighet med sina rådgifvares mening, hvilka å sin sida hade låtit en folkförsamlings fria beslut på sig: inverka. Men nu har kammarens upp: lösning åstadkommit någonting vida mer än detta. Den har väckt preussiska folket till ett kraftfullt försvar af dess medborgerliga rättigheter. . j Öfver hela Preussen har det liberala partiet framstått såsom det segrande. Om ministrarne pu vilja bibehålla sig, så måste det ske genom att uppgifva allt som förenar dem med junkerpartiet, allt som gör dem så kära för konungen. Den enda öfriga utvägen att bekämpa folkviljan vore att taga det kungliga prerogativet till bjelp och regera utan någon slags representation. Men en Stråffords tidehvarf återkommer ej mer i Europa, icke ens en: Polignacs; och blefve äfven detta händelsen, så betvifla vi högeligen modet hos någon preussisk embetsman alt våga elt så högt spel. Man måste göra ministrarne den rättvisan, att de i sina sednaste åtgärder visat sig lika konstitutionella com deras kamrater i England eller Frankrike. De ha sökt popularitet på samma sätt som brukas af våra premierministrar, och de ha vid valen användt maktens maskineri med samma djerfhet som en fransk inrikesminigler. I sistnämnde hänseende har man till och med gått vida utöfver de franska exemplen. Den otaliga mängden :af embets och tjenstemän sätter regeringen i tillfälle att låta sitt inflytande intränga i hvarje by. hvarje umgängeskrets, nästan hvarje familj. Man påstår, att regeringen inom alla delar