ELISABETH CALVERTON ). Ni skulle försöka att lägga bort dem, sir. tJag har inte tid, barn. Dertill fordras stora ansträngningar och mycket arbete. Har ni väl någonsin, miss Calverton, bundit en sten vid någon fördom, någon svaghet, något fel, och kastat alltsammans i sjön, och blifvit af dermed.4 Ja — tack vare den förträfflige man som var här i går.4 ; Förträfflige? Oh! ännu en omöjlighet, som jag ej kan-tro på. Menar ni rar Parslow? uJa.s Och hans ord hafva borijagat gamla, elaka vanor? SJag tror det — jag hoppas det.4 Vanan att draga förhastade slutsatser också? Att kasta på er hatt och kappa vid ett häftigt svar och springa bort som om det gällde ert lif? Ahl! det var en elak vana — vi skola hoppas att dea är alldeles borta nu. då Jag undrar ej på att detta hem är otrefJigt4, utbrast Bessy, sårad af hans skämt. Han kän!e sig nu, i sin ordning sårad: det var som om man brännt honom med ett glödgadt jern. Han hade visserligen sjelf angivit orsaker till otrefaaden inom hus, men upprepandet deraf smärtade honom mera än Fan ville erkänna för denna sjuttonåriga flieka. Han stod ännu qvar vid dörren och betraktade Bessy med ett underligt uttryck i sina mörka ögon, då Stephen kom utför trappan med-två eller tre steg — en iart som för 4) Se Ä B. n:r 67, 68, 70 —72, 14—79, 81—83, 87, 88, 90, 92, 95—97, 99—102 och 104—106.