frågan om lagligheten eller olagligheten af landshöfding eembetets bränvinsbränningsresolution som borde afgöras. Hvilken utgång det af Askeroth anställda åtalet är fått, hade det aldrig, så vidt vi kunna fatta. afgjort sjelfva principfrågan, utan hade den Askeroth-Sparreska rättegången sitt intresse). endast genom de upplysningar som derunder kunde vinnas om och de slutsatser, till hvilka man deraf kunde föranledas i afseende på det inre sammanhanget med ifrågavarande bränvinsbränningsaffär. sTEtt intressant vittnesbörd om huru allmän opinionen blifvit derom, att det icke kan vara lagens mening, att embetsman, som icke sjelf får idka bränvinsbränning på sin egenom, likväl skulle kunna äfverlåta på er annan en rätt som han sjelf icke egde, meddelas i justitiekanslerns skrifvelse, som upplyder, att grefve Sparres egendom Brogård är den enda tillhörande någon af de i samma kate gori som grefven befintliga embetsmän, hvarest, under innevarande år, bränvin blifvit tillverkadt. Hr justitiekanslerens skrifvelse har följande lydelse. Till advokatfiskalsembetet i K. M:ts och rikets Svea hofrätt! Sedan justitiekanslersembetet af förekom men anledning i skrifvelse den 17 Decem-: ber 1860 anmodat K. M:ts befallningshaf-ls vande i Upsala län att meddela justitie? kanslersembetet upplysning huruvida, och, i sådan händelse, för hvilkens räkning brän vinstillverkning utöfvades å hr landshöfdingen och riddaren grefve Erik Sparres, inom nämnda län belägna egendom Brogård, samt K; M:ts bemälde befallningshafvande, tili svar härå, uti skrifvelse den 19 i sammiö månad, tillkännagifvit att errendatorn J. Gil: Berg, hvilken, enligt hvad i afskrift insändt kontrakt af den 1 September 1860 utvisar på arrende innehade hr grefve Sparres be: rörda egendom i. fl. af de derunder Sd dande hemman, erhållit tillstånd att fråg den-15 November iatill den 15 December nämnda år vid omförmälda egendom utöfva bränvinstillverkning, så och efter det justi tiekanslersembetet den 18 Februzsri 1861 till K. M:ts bemälde befallningshafvandes för klarande anmärkt, att det i 1 art. 16 a den då gällande förordning angående vilkoren för bränvinstiilverkving den 27 November 1857 meddelade stadgande, att visse embetsoch tfjenstemän seamt bland desst landshöfdingar icke finge befatta sig med bränvinstillverkning, hvilket stadgande up penbarligen tillkommit dels för att i något män inskränka antalet af bränvinstillverkart och dels på det åtskilliga, till följd a sin samhällsställning, inflytelserika persone) skulle lemna ett godt föredöme och ej sjelfvi påräkna någon personlig fördel af dylik va ras tillverkande, icke rätteligen kunde böri så tydas, att, ehuru landshöfding ej sjel finge tillverka bränvin å sin egande jord fastighet, sådan tillverkning likväl skull kunna derstädes tå utöfvae, derest egendo men eller någon del deraf åt arrendator upp lätes, hvarigenom, enär merberörda tillverk ning i allmänhet icke torde utan ersättnint af någon jordegare hos honom tillåtas, syf temålet att landshöfdiog icke finge hafv: fördel af bränvinsfillverkning, påtagliget fätt skulle kunna kringgås, har K. M:ts be fallningshafvande i häröfver under den 21 Januari 1861 afgifven förklaring hufvudsak ligen anfört, att då 1 i åberopade förord ning medgifver den som eger eller innehaft ver i mantal satt eller särskildt skattlagtc jord att tillverka bränvin, samt arrendatori Berg styrkt sig innehalva sådan jord, K M:ts befallningshafvande icke tvekat at meddela Berg rättighet till.den utöfvad: bränvinstillverkningen, helst K. M:ts befall ningsbafvande icke kunde anse att stadgan det i nämnde att de deri uppräknade em betsoch tjenstemän icke finge befatta si; med sådan tillverkning, borde tydas så vid sträckt, att arrendatorer å landshöfdingarne: jordfastigheter ej finge befatta sig med slil tillverkning, så vida de ieke tillhöra der kategori af tjenstemän, som äro förbjudn: TT AR EN rang AN RAR ERNA att dylik handtering utöfva, äfvensom, i hän I4 delse författningens mening likväl skull It vara denna, K. M:ts befallningshafvande an 3 märkt att lagstiftaren då bort hafva tydlig Ih bestämt att det personliga förbudet äfve II uteslöte arrendatorer å landshöfdingarsjord ån egendomar från rättighet till bränvinstill Js verkning, men då sådant stadgande sakna Is des, K. M:ts befallningshafvande ansett si: Jan icke skäligen kunna annorlunda än son ås ekett förfara; hvarjemte K.: M:ts befallnings Jd hafvande i sammanhang härmed tillkänna ii gifvit att ofvanbemälde Berg, som vid man In talsoch skattskrifningen för år 1861, pi Id grund af arrendekontrakt, blifvit skrifver la som arrendator af Brogårds säteri med un Jliö derlydande, erhållit tillstånd att vid nämnd: få egendom från den 15 Februari intill den 15 I a ars samma år utöfva bränvinstillverkning Ip hvartill K. M:ts befallningshafvande anse: I w sig ega stöd af förordningen angående sådar Il u tillverkning den 26 Oktober 1860. 0 Som denna förklaring icke kunnat af mig lc för nöjaktig antagas, och då dels det aft. 1 ID landsfiskalen S. G. Askeroth väckta, emo I g hr landshöfdingen grefve Sparre riktade åts Ia i anledning af den på Brogård utöfvade Jä bränvinsbränning numera blifvit genom lag: Ja kraftvunnet beslut afgjordt, samt, under ff åberopande, bland annat, af vederbörande: la lemnade tillstånd till bränvinsbränning der-1p städes, landshöfdingen grefve Sparre frå: allt ansvar frikänd; dels K. M:ts befallnings le hafvande i Upsala län, äfven efter emotta Ib gande af justitiekanslersembetets skrifvels: I hi af den 18 Januari 1861, ytterligare medde-s: jat tillstånd att tillverka bränvin åt arrendaJe jorn af Brogård, den enda egendom, tillhöIt rande någon af alla de uti 2 momentet 14t1g :f förordningen den 26 Oktober 1860 upj-le räknade att med bränvinsbränning sig be ie atta förbjudna talrika embetsoch tjenste11 nän, hvarest, så vidt jag från bränvinskonwa rollbvrån kunnat inhemta. under innevaI ki