ELISABETH CALVERTON ). Mrs Speckland blef allt raskare ju längre det led på dagen; hennes väninna hade lyckats visa henne alla de vanliga sorgeämrena i en betydligt ljusare dager än vanligt, så att den öfverspända gamla frun nu alldeles öfvervunnit sin bedröfvelse. Hennes attacker hade denna gång haft sin grund i mångahanda sorgliga betraktelser: huruledes fennes son Stephens hosta inom kort skulle lägga honom i grafven, huru sonen Hugo arbetare sig till döds, huru hon och hennes gamle man endast voro ett hinder för barnen att lefva och komma sig upp i verlden samt huruledes Harry aldrig ämnade hålla ord och Luey i följd deraf skulle dö af ett brustet: hjerta, hvartill kom att hon kände sig mycket syndig och ansåg sig böra fänka mera på lifvet efter detta än hon hittills gjort — hvilka båda sednare fakta utan tvifver voro obestridliga. Och när dessa attacker påkommo, var mrs Speckland en verklig plåga både för sig sjelf och för andra; den ena minuten utgjöt hon bittra tårefloder, medan hon ögonblicket derpå utbrast i de mest sårande tillvitelser mot sin omgifning. Gumman Wessinger hade nu tröstat henne på bästa sätt, sagt att om Stephen blott vore rädd om sin helsa så vore det ingen fara för honom, bevisat att Hugo nödvändigt måste arbeta mycket flitigt nu, för att en gång vinna ett stort anseende som gravör, vädjat till Eucys eget förtroende för sitt hjertas vän och slutat med att instämma i åsigten om synden och lifvet efter detta, hvarpå hon läst några ka4) Se A. B. n:r 67, 68, 70 —72, 74—719, 81—83, 87, 88, 90, 92, 95—97 och 99-—102.