ningarne från staden Göteborg, stadgar, att denna förordning icke eger tillämpning å stad, som har mera än 25,000 invånare. Den nästa betydligare afvikelse från ständernas förslag och måhända den mest an märkningsvärda, möter oss i 25 der bestämmelsen att K. M. skall utse ordförande bland tingets ordinarie ledamöter? blifvit utesluten, utan att ringaste antydan blifvit gifven om några qvalifikationer för erhållande at detta uppdrag, som sålunda kan anföriros icke blott ät embetsoch tjenstemän i länet, som, enligt andra bestämmelser ej få blifva ledamöter af tinget, utan äfven åt hvilken för länet och dess förhållanden fullkomligt främmande person som helst. Denna afvikelse från ständernas icke utan mogen pröfning fattade beslut synes vara lika onödig, som den i öfrigt står i strid med andan och syftet af kommunalförfattningarne i sin helhet samt med principen af verklig kommunalfrihet. Med afseende på den vid riksdagen mycket omtvistade frågan om förhållandet med städernas bidrag till at landstingen beslutade företag, ha äfven förändringar blifvit gjorda. så tillvida att medan i ständernas förslag talades om företag, af hvilka endast stad eller land kan hafva nytta?, så heter det i den kongl. förordningen hufvudsaklig nytta? . och att medan i ständernas förslag förutsattes att i ena fallet landet och i det andra städerna skulle kunna från bidrag till företaget befrias, så stadgar förordningen, att, hvad städerna angår, de kunna befrias vare sig samfäldt eller en eller flere bland dem?, samt att fråga jemväl får väckas, huruvida stad eller städer skola med sådant bidrag i jemförelsevis mindre mån betungas?. Man finner att fältet här blifvit betydligt vidgadt för etablerande af preliminära tvister om, hvem som har nytta af ett företag, och om hvem som bör till detsamma mer eller mindre bidraga: Vi befara, att denna eftergift för en i grunden skäligen obefogad farhåga från städernas sida kommer att icke oväsentligt minska det gagn man lofvat sig af lands tingsinstitutionen. Vidare har äfven den k. förordningen om landsting utvidgat besvärsrätten utöfver hvad ständerna föreslagit, så att medan ständerna ansågo endast den böra berättigas att anföra besvär öfver landstingets beslut, hvilken ansåg sin enskilta rätt genom beslutet kränkt, så har enahanda rätt blifvit af K. M:t tillerkänd äfven den, som anser att beslutet. strider emot de i. förordningen. stadgade grunder?. Slutligen, och med förbigående af några mindre väsentliga afvikelser från ständernas förslag, anmärka vi dels att medan nämnde förslag iade bevillningen? i allmänhet till grund för landstingsskattens beräknande, hänvisar förordningen till bevillningen enligt art. IT bevillningsförordningen; dels ock;att den k. förordningen meddelar några närmare bestämmelser än som i ständernas förslag förekommo, huru förfaras bör vid uppstående fråga om bildande af mer än ett landsting inom samma län. Afven i förordningarne om kommunalstyrelse på landet: och om kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd har besvärsrätten blifvit utsträckt jemväl till dem som anse kommu naleller kyrkostämmas beslut hvila på orättvis grund?. I öfrigt ha vi vid en hastig jemförelse icke upptäckt i dessa förordningar några väsentliga afvikelser från de al ständerna godkända förslagen. Oaktadt regeringen sålunda i rikets ständers förlag vidtagit åtskilliga förändringar, som icke äro förbättringar och icke stå i öfverensstämmelse med principerna för ep sann kommunalfrihet, böra vi dock hoppas, att de härigenom uppkommande olägenheterna i tillämpningen icke måtte bli alltför stora och att de, om de -visa sig vara af svårare och lör kommunallifvets utveckling menlig beskaffenhet, då efterhand må kunna undanrödjas. Reformen är ialla händelser af stort värde och djup betydelse. Vi bekänna uppriktigt, att då vi med ifver kämpat för denna sak. och specielt vid de båda sednaste riksdagarne, sä ha vi knappt vågat med någor tillförsigt räkna derpå, att densamma skull kunna under våra nuvarande samhällsfor: mer genomdrifvas och träda i verket. Och då det är den liberala pressens i vårt land föga angenäma pligt att oupphörligt upp: vaktaalla slags Pvederbörande? med anmärkningar och förebråelser af ena eller andra slaget, innebär det i sanning en tillfredsställelse att någon gång med varmt hjerta få uttala en lyckönskan öfver någonting som blifvit genomfördt. Vilyckönska kommunal komitån, hvars arbetei väsentlig mån ligger till grund för författningarne; vi lyckönske rikets ständer, hvilka det vid sednaste riksdag lyckades komma till ett beslut i dennz sak, oaktadt detta endast skedde med stör sta möda och ansträngning och alltsamman: i ellofte timman var nära att sönderrifvas: vi lyckönska regeringen att den icke allde les kört fast i de många olika utlåtanden i ämnet, som inströmmat från alla slags vederbörande, utan omsider kommit till ettresultat; vi lyckönska slutligen konungen, at! denna vigtiga politiskt sociala reform blifvit genomförd under hans regeringstid och tilllägga dervid den önskan och förhoppning, att H.: M. äfven snart måtte få den