Leman; Jakob I:s tid, 4 band, af Everett Green; Karl I:s tid; 5 band, af Bruce; Karl I:s tid, band, af Everett Green; 2) Utrikes angelägen heter: Kolonialpapper, ett band, af Sainsbury; inländska papper, ett band, af Hamilton; skotska papper, 2 band, af Thorpe; diplomatisk brefvexling, 2 band, af Turnbull. — The Life of Edward Irving, by mrs Oliphant. Predikanten Irving kan betraktas såsom en psykologisk märkvärdighet. Infödd Skotte, förståndig och sansad såsom nästan alla hans andsmän, blef han i London en modepredikant, åt hvilken hans beundrare ur de högsta klasserna byggde en egen kyrka, men förföll plötsigt i extravaganser, som snart bragte honom derhän att bli en lekboll för bedragare och råa fanatici. Ju mera nu dessa i konvulsiviska ryckningar arbetande bedragare, som predikade på okända språk, angrepos, desto ifrigare tog han dem i försvar och lät icke en gång föra sig tillbaka från denna afväg, derigenom att två af hans andeskådare bekände att de med afsigt bedragit honom och hans församling. Inom sig var han dock icke fullt öfvertygad; han befann sig ständigt i ett retadt, exalteradt tillstånd, och efter några års förlopp gjorde hans själsqval slut på hans lif. Denne man har äfven anhängare i Tyskland, de s. k. irvingianerna, om också den tid är förbi (1848—1850), då preussiska generaler och höga embetsmän figurerade i ett d Tikt samfund såsom englar och vice englar. Ännu helt nyligen har i Leipzig en irvingiansk apostel visat sig, men blef bortvisad af polisen. Huru intressant det också kan vara att höra berättas om Irvings personlighet, kan man dock ej med odelad belåtenhet helsa mrs Oliphants bo: välkommen. Den uppfyller sitt biografiska ändamål, så länge den skildrar Irvings tidigare lefnad, det intryck han såsom en reslig och bildskön man, såsom en af tidens bästa predikanter oeh författare gjorde, men den blir långt efter sin uppgift, då det gäller att visa, huru en man med så utmärkta själsgåfvor kunde nedsjunka till svärmare. Denna psykologiska gåta har mrs Oliphant icke kunnat lösa, emedan hon tror på det gudomliga ursprunget af predikningarne på okända tungomål och Irving för henne hvarken är en svärmare eller en bedragen. . — Teatrarne i Paris. Den franska hufvudstaden har för närvarande 25 teatrar, således — ehuru den är mindre — sju mer än London, som blott eger 18. De äro följande: 1. Theåtre frangais; 2. Odeon; 3. Grand Opåra; 4. Opåra miques 5. Theåtre lyrique; 6. Porte S:t Martin; 7. Theåtre imperial du Cirque; 8. Palais royal; 9. Gymnase; 10. Varietes; 11. Vaudeville 12. Ambigu-comique; 13. Gait; 14. Bouffes pa risiens; 15. Folies dramatiques; 16. Theåtre Dejazet; 17. Delassemens comiques; 18. Theäåtre Beaumarchais; 19. Theåtre des Batignolles; 20. Theåtre de Montmartre ; 21. Theåtre de Belleville; 22. Theåtre de Montparnasse; 23. Theåtre de Grenelle; 24. Theåtre S:t Marcel; 25. Theåtre italien. Teatrarne 1—17 äro de utmärktare; man läser om dem i alla tidningar. Deremot äro tea-, trarne 18—25 så obetydliga, att deras tillvaro är obekant till och med för mången parisare. — Nya tyska operor. Af Anton Rubinstein, hvars Kinder der Haide icke gjort synnerlig lycka hvarken i Weimar eller i Wien, har man att vänta en ny opera: Lalla Rookh, hvilken naturligtvis lånar sin text från Thomas Moores bekanta skaldedikt.. — Ett förstlingsarbete är enå opera af hofkapellmästaren Strauss i Carlsruhe: Die Hexe von Pultawa, hvilken inom kort skall gifvas derstädes. — I Berlin har en opera afl Jean Bott: Actäa, das Mädchen von Corinth, med text af Julius Rodenberg, blifvit gifven med all apptänklig prakt och ståt, men det oaktadt utan Synnerlig framgång. Musiken lärer knappt höja sig öfver det alldagligas, medelmåttigas niv den saknar allt dramatiskt lif och all originalitet. Deremot beskrifves libretton såsom en af de bästa i nyare tider. Hjeltinnan dukar under för konflikten mellan sina känslor för Agenor, hennes ungdoms kärlek, och för Nero, romerske kejsaren, som på en af sina äfventyrliga skåde-Å spelareoch sångarefärder äfven kommer till hennes hemort och förstår attgenom sin höghets glans blända och bedöfva flickans okonstlade själ. Förklädd såsom gosse befinner sig i hans svit den sedermera blifvande kejsarinnan Poppaa Sabina, hvars svartsjuka framkallar katastrofen. I Rodenbergs text kunde nästan gifväs såsom drama utan musik. i — Offenbachs nyaste bouffonerie heter: Herr Dunanans öch sons resa och har en text, hvilken söker: sin like i tokrolighet, men också i öfver: ådig uppsluppenhet. nnehållet är ungefär följande: En spefågel inbillar hrr Dunanan den äldre och yngre, två enfaldiga auvergnare, hvilka man lätt kan spela ett puts, att en viss stenrik man i Neapel önskar gifta sin enda dotter med Dunanan junior: Dennes herr pappa besitter nemligen vida mera förmögenhet än förstånd, och derföre förmoda de, att den neapolitanska maestron tycker att rikedom bör läggas till rikedom. De begifva sig åstad å giljarefärd till Italien och träffa i Macon tillsammans med en ung student, som råkar vara den flickas älskare, vill hvilken sonen Dunanan ämnar fria. Knappt I; r han höra hvart de båda ämna styra kosan förr än han gör upp en plan att göra dem oskadER Han er! juder sig att följa med och för del båda småstadsboerna till Paris i stället för till Neapel, men låter dem naturligtvis lefva i den tron att de verkligen befinna sig i sistnämnda stad. Såsom den eftertraktade rika bruden presenterar han för dem en f. d. väninna, en näpen, men illistig,äkta parisergrisett; hvarvid hennes granne i rummet näst intill, en redan något vissnad skönhet, gör tjenst som den unga lamens tant. Alla fem störta sig nu i hufyud.tadsnöjenas hvirfvel, och de båda småstads-4 boerna äro lika förtjusta i lifvet i det förmenta Neapel som i hvar sin af de båda följeslagerskorna på ströftågen, På Bal Mabille, der griseten sätter Dunanans hjerta i eld och låga genom Pi sin cancandans — denna kan Oftenbach ock nandvara — beslutes det att bröllopet genast skall yför sig; den af vin och glädje berusade pappa icker pseudotanten sin hand ochridån går ned. Huruvida de båda herrarne Dunanan någonsin erfara huru de blifvit lurade får man ej veta. och det gör det hela och isynnerhet slutet lika komiskt. Musiken motsvarar genom sitt lit, sin ayckfullhet och en uppsluppen humors galna språng fullkomligt texten. : Till Redaktionen af Aftonbladet. I Aftonbladet n:r 83 förekommer ett utdrag af en korrespondentartikel från Upsala till Götehorgs-posten. Såsom meddelande åtskilliga mindre riktiga uppgifter angående förhållanden inom Göteborgska nationen härstädes, har denna artikel i sin helhet i sistnämnde tidning blifvit besvårad af medlemmar af förenämnde nation. Men då den delen af berörde korrespondentartikel, saom hlifvit intagen i Afronbladet. vidrörde för