ett korshvalf måste -till hälften ombyggas. Under hela detta arbete nedföll intet enda stenstycke. Härat torde. det vara solklart, att om Zettervall betett sig med mellanskeppets korshvalf såsom hans töreträdare behandlat sidoskeppens, så hade ej flera tegelstenar nedstörtat. Vår öfvertygelse är, att en sakkunnig och erfaren ledare, som vill akta på hvad som redan blifvit å kyrkans svaga hvalf utfördt och hvad som bör i dylika fall göras, med all säkerhet kan försätta mellanskeppets takhvalf i fullgodt skick, ehuru ett sådant åtagande är nu mycket svårare, sedan Zettervall företagit den vådliga afhuggningen af anputsen. Brefskrifvaren uppger såsom orsaken till det bedröfliga skick, hvari midtskeppets östligaste hvall äro, att de lidit till följd af en reparation efter föregången rifning af de dessa hvalf mottryckande spännbågarne, då intet medel användes för att under tiden ersätta de nedrifna gamla bågarne, hvaraf tvenne på norra och en på södra sidan häromåret ombyggdes. Man hade bort, men man försummade att vid en sådan ombyggnad använda provisionella ankare?. Den, som söker nedsätta en för att upphöja en annan, måste förlåta det han beslås med rentaf osanna uppgifter, Spännbågen å sträfpelaren vid vestra sidan om södra portalen hotade 1799 att nedstörta, hvadan den då nedtogs, men ej återställdes. Samma spännbåge blef 1842 återuppförd. Enär mellanskeppets motsvarande sidomur öfver fyrtio år icke haft någon den ringaste ersättning för den borttagna spännbågen, så behöfdes väl ej heller annat mötsiöd än säkra träbågar för den nya spännbågens inslagning. De tvenne spännbå :ar, som hvilat på de två sträfpelare, hvilka omgifva norra ge blefvoi anseende till sin svaghet 824 underbyggda med tegelmurar, hvilka, 2 fot tjocka, uppdrogos från norra sidoskeppets motsvarande skiljebågar. Då de nya spännbågarne der uppfördes, blefvo dessa undermurningar bibehållna, så att blott smala träbågar kunde derpå anbringas. Häraf är uppenbart, att samma underrmåurningar gifvit allt önskvärdt .mottryck åt mellanskeppets motsvarande sidomur tills de nya spännbågarne blifvit inslagna. Härtill kommer, att spännbågarne icke blifvit på ett och samma år ombyggda, så alt den ena fått mycket väl genomtorka, innan den andra nedtogs och återställdes, hvadan den sista af desamma icke uppfördes förr än 1849. Om det likväl kunde rimligtvis antagas, att hvalfven blifvit skadade vid spännbågarnes ombyggnad, så ha de varit bra lömska som hela tretton år och deröfver stått alldeles stiMa och väntat tills Zettervall skulle för högst 150 rdr bota dem för ålderdomsskröplighet, Vidare bör nämnas, att vid ombyggnad af korets två sträfpelare, hvilka på södra och norra sidan förstärka den vidspända båge, som uppbär detsammas östra gafvelröste, blet, innan rifning företogs, ett jernankare af 2 tums iyr kantjern insatt tvärs öfver koret med grolva skrufvar å yttre mursidorna. Då dessa uppgifter äro omständligen framställda i sista upplagan af beskrifningen om domkyrkan, så är det temligen djerft att säga, det man försummat att i berörda fall använda all nödig försigtighet. Att Brunius förstår, huru stora spännbågar skola med full, säkerhet ombyggas, har han visat å S:t Petri kyrka i Malmö, hvilken har Tfjortonsådana, som alla blifvit under: hans ledning ombyggda. Dithörande mellanskepps takhvalf, hvilka voro till: en del mycket remnade, blefvo efter spännbågarnes ombyggnad iståndsattu, och ingen spricka har sedan den tiden yppat sig å desamma. : Brefskrifvaren säger Xatt Brunius före upptäckten af bristlälligheterna på hvalfvet af gaf till domkyrkorädet ett anförande rörande domkyrkans reparation och att bristfälligheterna på hvalfven gingo honom hårdt till sinnes. Det tyckes således som brefskrifvaren varit väl underrättad. Vi tro oss likväl känna detta ännu något närmare. Det anförande Brunius afgaf, inlemnades vid samma tillfälle som frågan om de skadade hvalfven föredrogs i domkyrkorådet, och det innehöll endast anmärkningar i afseende på de arbeten, hvilka blifvit under sistlidna år verkställda å domkyrkan. Det torde af det föregående vara uppenbart, att Brunius öf ver ett fjerdedels sekel insett huru det för höll sig med mellanskeppets takhvalf, och att nedstörtning af tegelstenar vid en sådan behandling som den ofvanberörda syntes nom helt naturlig. Men vi hafva likv sport, att han i högsta grad förvånats ifver et sätt, hvarpå en ombyggnad blifvit föreslagen af Zettervall, som föga mer är två månader förut åtagit sig att för högst 150 rdr iståndsätta hvalfven. Det skulle bli alliför vidlyftigt liksom rental obehöfligt att till vederläggning upptaga den oskickligbet, hvilken brefskrifvaren med framkastande af några oriktiga uppgifter tillvitar Brunius, som någorlunda kan med de yt tranden, hvilka professor A. Nyström 1837 och major Byström 1860 afgifvit om hans arbeten, trösta sig öfver ogynsamma omdömen atanonyma brefskrifvare; helst de byggnader, hvilka under hans ledning: uppstått, tvifvelsutan bäst vittna huru det amed rätteligen förhåller sig. Så länge ingen enda sättning eller remna å murar eller hvalfy pat sig uti de många kyrkor, som stått under Brunii ledning, så är det omdöme, hvilket brefskrifvaren fällt, föga graverande. Att Brunius någorlunda förstått, huru man bör uppdraga murar och inslå hvalf, vittnar det sätt hvarpå domkyrkans södra korsflygel blifvit ombyggd. Ehuru samma korsflygels nya korshvalf har i hvarje sida en spänn vidd af 40 fot, förmärkes icke den ringa ste remna derå. ; Brefskrifvaren framhåller såsom en egenhet, att Brunius och Zettervall hafva diametralt olika åsigter om sättet för domkyikans restaurerande. Ingenting är lättförklarligare. då man känner dessa TNersoner