3; System, som synts vilja göra sig gällande : Ifråga om befordringarne till regementsoffi I cerareplatserna inom armåen. Långt ifrår att hylla ett befordringssystem endast efte: tur och anciennetå, hvilket endast skulle i framkalla likgiltighet och försoffning, tro vi. Jat dei är af vigt, att den öfverlägsna dugligheten framdrages; men denna öfverlägI senhet skall då vara verklig och på något I sätt ädagalagd. Om verkligt dugliga mili. i tärer bli åsidosatta och förbigångna endast Itill följd af en nyck, ett hugskott, ett enI skildt favoriserande, så inverkar sådanti hög grad förderfligt och demoraliserande på armebefälet och alstrar å ena .sidan ett lumpet lycksökeri, å den andra ett i stillhet I omkring sig gripande missnöje, hvilket slapI par disciplinen och undergräfver det sanna kamratskapet och den ädla täflan i tjenstenit och verklig duglighet. Vi ha rörande ett par nyligen skedda befordringar mottagit en uppsats, som vi här meddela, ehuru vi icke äro i tillfälle att närmare känna alla detaljer. Temligen visst är emellertid att de ifrågavarande utnämningarne framkallat stort missnöje, liksom det äfven af det ytterst kostliga stilprof af herr von Post, som Gotlands-tidningarne nyligen meddelat (och hvars kostlighet icke ligger i stafningsme(oden utan i det komiska innehållet), vill synas såsom temligen ovedersägligt, att han icke är lämplig för något slags befälhafvareplats. Den insända uppsatsen följer: Hr v. Posts befordran från kapten till major vid Gotlands nationalbeväring är förknippad med omständigheter, som synas vara egnade att såra hvarje svensk officers rättsoch hederskänsla, såvida densamma ej blifvit alldeles förslöad genom -lycksökeri och underdånigt fjesk. : Hr v. Post stod år 1848 såsom löjtnant vid Wermlands regemente. Då svenska armån skulle utrycka, för att, såsom allmänt förmodades, taga del i Danmarks krig mot Tyskland, fann v. P. för godt att taga afsked. Vi ha visserligen hört uppgifvas, att icke någon fruktan för det väntade kriget utan andra enskilta bevekelsegrunder föranledt detta afskedstagande; men de skäl, som vi i sådant fall hört uppgifvas, kunna icke innebä:a någon giltig förklaringsgrund. Att en yngre militär vid ett krigs annalkande af mer eller mindre sjelfviska grunder drager sig ur spelet, vittnar icke fördelaktigt om hans fosterlandskänsla eller bevisar åtminstone att han aldrig bordt blifva soldat, han må vara huru skicklig exerciskarl som helst. Men att han, sedan faran är öfver, åter söker inträde i tjensten, och hvad som värre är, erhåller detta, är minst sagdt opassande. Genom en f. d. kemrats benägna medverkan lyckades v. P. emellertid att åter komma in såsom löjtnant vid Gotlands nationalbeväring, en kår der man förmodligen menade att saken.skulle blifva mindre bemärkt, och detta derjemte med bibehållande af sin förra tur, till följd hvaraf han snart blef kapten. Redan detta väckte mycket uppseende inom armån samt isynnerhet missnöje vid den kär, der v. P. blef anställd. Saken skulle dock, liksom så mycket annat af samma slag, förmodligen efterhand blifvit bortglömdt, om ej förra året af åtskilliga tecken förmärkts, att v. P. ytterligare skulle avancera på en nr ängd äldre kamraters bekostnad. Generalbefälhåfvaren på Gottland upptäckte plötsligen hos v. P. så stora, men för kamraterna aldeles obemärkta förtjenster, att han vid den nya omregleringen af befälet satte v. P. till befälhafvare öfver beväringens södra bataljon. Innan dess drog han likvisst välbetänkt försorg om, att alla äldre officerare, r.vilkas närvaro och kritik skulle blifvit besvärlig, flyttades derifrån och blott yngre dit placerades. Vid uppvisningen fingo de öfriga bataljonscheferna uppvisa sina kompanier särskildt, så att de noga skulle kunna granskas, men v. P. tilläts uppvisa sin bataljon på en gång, hvilket naturligtvis tog sig mycket bättre ut, och hvarige nom han för kamraterna fick tillfälle att visa sina lysande egenskaper. Man anade redan då, att v. P. var ämnad till något högre. Men först skulle en annan fram. Denne var baron A. M. Leuhusen, en af de yngsta kaptenerna vid Nerikes regemente, hvilken förra året tog hopbet till major. Fastän detta sågs med föga blida ögon inom kåren, der enligt officerarnes egen tanke funnos 2 å 4 majors-ämnen minst lika goda som den nykomne, så lugnade man sig dock med den relativa trösten, att åtminstone v.P. ej skulle komma i fråga. Denna tröst har dock grymt blifvit gäckad genom vy. P:s för några veckor sedan skedda utnämning till major. K. M:t har funnit för godt att bevisa Gotlands nationalbeväring den hedern, att framför en mängd äldre, förtjente kaptener till regementsofficer befordra en person, som tagit af:ked vid krigets annalkande. Man talar på vissa håll mycket om sann militäranda, om esprit de corps, om officerares hederskänsla såsom något non plus ultra, samt använder dessa uttryck gerna mot misshagliga personer; men är det någon gunstling som skall fram, då tvekar man ej ett ögonblick att ge de kraftigaste örfilar åt alla dessa vackra grundsatser. Den andra utnämningen, som väckt uppmärksamhet, är den nyssnämnde baron Leuhusens befordran från major till öfverstelöjtnant vid Jönköpings regemente. För OO oo FF Ao . Tel