Ja, och hon är mycket ledsen öfver den der sista lilla tvisten; hon hade orätt, det erkänner hon nu.? Nå, det är naturligt.? . Och mrs Wessinger kommer således till Beymour Street i afton samt talar ett godt ord med gamla mutter?? ?Ni borde ha lärt er inse att mrs Wessinger ...? ?År en god och hederlig själ, som alltid är tillhands i nöd och bedröfvelse?, inföll Stephen, det förstås.? Detta sades på det fordna glada sättet. Bessy önskade i sitt hjerta att han ej måtte hafva glömt henne. ?Du väntar mig väl här, Bessy; jag dröjer ej så länge.? ?Ja, mrs Wessinger.? Stephen, som hade tagit Bessys plals och satt och rullade en tråddocka om finor såg upp vid dessa ord. Hans bruna ögon vidgades af förvåning, och han sprang op från stolen? som Macbeth vid åsynen al Banquos vålnad samt utropade: ?AÅr det Bessy? Bessy från Wales? Ja, vid Jupiter är det icke så!? Bessy rodnade och skrattade och rodnade igen, och Stephen gick fram och räckte heune handen: ns Vi skildes ju som goda vänner vi båda. Jag hoppas ni ej glömt mig, Bessy — miss Calverton skulle jag säga.? Jag kände genastigen er, mr Speckland. ?Och minns ni också den der gamla förstuguqvisten och hålfpennyn som ni hatade mig för, och sagorna och de walesiska psalmerna ed sin rikedom på g och h i uttalet? Ah, det var glada dagar!? Och kommer ni ihåg strandvägen och sagan om grodorna och diamanterna, mr Speckland, och vår sista vandring bland beret,