-)som hos B., dervid är följd af Euclides, som, utan kännedom om irrationela qvantiteter, dertill blifvit nödsakad för att komma ifrån inkommensurabla storheter. På Euclides böringen undra; men tå måtte de vara, som ur pedagogisk synpunkt prisa detta förfaringssätt. Fasthellre bör lärjungen från första början vänjas att tänka och utreda hvart han vill och skall och hvad han har för händer, icke betrakta läraren såsom en profet, den der utdelar sitt vetande portionsvis, så vida nemligen han skall kunna hemta några frukter för förståndsodling ur matematikens studium. Så länge lärjungen har medvetande att han räknar rätt och vet hvart det bär, så länge I blifva framstegen hastiga och säkra. B. deremot upphäfver nu sina lystringsrop för sin öfoerenskommelseprincip, kanske rättare frerenskommelsemaxim, säger sin lärobok (ensam) vara tillräcklig att grundlägga algebrans studium, och vill inbilla alla att hans sätt att gå till väga är det enda rätta; ja, icke nöjd dermed, vill B. nedgöra med ord och parenteser utan ända hvar och en, som med bevis och förklaringar sträfvar att alltjemt förmå lärjungarne ka och utreda det de hafva för händer, icke tillåtande dem stelna i en tankefattig formalism och blifva räknemaskiner. — I sitt rektorsprogram för 1858 har B. gått så långt (sid. 17), att han skrifver, det han genom sin definiering (öfverenskommelser) undkomiger alla de dunkla och besynnerliga s. k. bevis för riktigheten af resultater vid operationer med negativa qvantiteter, t. ex. för den satsen, att produkten af tvenne negativa qvantitete utgör en positiv qvantitet o. s. v. Man kan häraf se hvarthän B. vill; han vill, på det att ingen annan må öfverträffa honom i bevisning, från sin lärobok och, så vidt i hans förmåga stå från våra läroverk förvisa alla de bevis, åt hvilka han icke förmår gifva, behörig klarhet och lättfattlighet, och i stället vill han införa öfverenskommelser eller så kallade definitioner. Att några lyckliga resultater deraf skola uppstå, är mycken anledning att betvifla. Att tvista med B. om hvad härvid är det rätta och bästa tjenar till ingenting. Det här anförda utgör blott en hemställan till den upplysta allmänheten och vederbörande att i sina omdömen icke låta sig ensamt ledas af B:s vetenskapliga anseende, utan taga sjelfva saken i närmare s skådande. B. kan jua ostörd få arbeta efter sin metod, då han bör låta andra i fred få begagna sin så att säga mer syntetiska metod. De finnas, som hafva försökt B:s metod och lärobok, men öfvergifvit densamma, då de rit, att hvilken som helst af nu befintliga böcker fortare än B:s fört till verklig insigt i algebra; och troligen skulle flera lärare röna detsamma, om de företoge sig att försöka. Det kan ock bestämdt meddelas, att det nu befintliga antalet läroböcker i algebra icke varit så stort i fall B. mer vårdat sitt språk och mindre slagit sig på öfverenskommelsemaximen. vad i förra uppsatsen är yttradt om B:s språk och framställningssätt (hvarom äfven hans replik med sina långa af parenteser uppfyllda meningar bär vittne) vidblifver referenten; det ä icke ett lyckligt framställningssätt för en lärobok. B., förut alltid smickrad och prisad, har funnit sig sårad och förklarat anmärkningarne obefogade; men det kan icke hjelpas. Här bör frågan uteslutande röra undervisningen, sak och fakta, icke personligheter. Kan det nu sagda föranleda en nyttig och opartisk granskning af undervisningen i algebra, så skall referenten glädja sig deröfver, antingen B. eller han sjelf slutligen får rätt. Idem. Doktor Juhlin-Fabrioii Läsning för ungdom, Rörande beskaffenheten af denna tidskrit. som sedan början af innevarande år 1 sltädes utgifves, ha vi mottagit en in uppsats, som vi här nedan återgifvay sed: vi vid genomögnandet af åtskilliga artiklar i tidskriften, der bland annat förekomma t. ex. mordhistorier af den mest ohyggliga och upprörande beskaffenhet, funnit de i den ininda uppsatsen uttalade omdömen vara fullt befogade. Den insända uppsatsen lyder sålunda: Till Redaktionen af Aftonbladet! I sjette häftet af Läsning för ungdom har dess utgifvare, doktor Julin-Fabricius, besvarat ett af tidningen Wäktaren gjordt angrepp. Utan att här närmare fästa sig vid detta angrepp, vill insändaren blott göra en anmärkning vid det försvar det framkallat. Om hr J.-F. nödvändigt ville att de, som prenumererat på hans tidskrift, skulle få del af hans törsvar för densamma, så tyckes det insändaren att lämpligast. varit det hr J.-F. låtit detta som bihang åtfölja häftet och icke som nu, fyllt sidorna i en tidskrift, ämnad till ungdomens nytta och nöje, med en hetsig polemik som hvarken kan roa eller förädla den. Hr J.-F. säger att han hoppas på sina abonnenters öfverseende för denna enda gångt — och i sanning, prenumeranternas öfverseende har tasits i anspråk vid läsningen af hvarje hittills utkommet häfte. Insändaren vill t. ex. endast ästa uppmärksamheten vid det femte, uti hvilket berättelserna äro af den artatt de väcka både smkan och missnöje. Den första, En prisatlelning, består af idel pjoller, och det uti dennaj verättelse förekommande samtalet emellan Amaia och Helena är mer än försvarligt dumt, och är barn allt utom något nyttigt. Men i detta lyckliga häfte finnes — utom ett par uppsatser ill, lika ynkliga som den första — en historia ned öfverskriften: Ur djurverlden4; och må et illåtas insändaren att här i sammandrag medlela den. Den handlar om en hund, som en ung rrefve, då han stod på sin balkong och rökte en in cigarr, ser åtfölja en likkista buren af fyra nän. Grefven blir rörd då han ser att hunden ir den ende som följer den döde soldaten till det! ista hvilorummet, och fattar sin hatt samt sluter: ig till processionen, d. v. s. till hunden. Sedan egrafningen är förbi och hunden tjutit en stund, JA Hd sh PÅ AS FRA AR vm — —— DO AA pringer det snälla djuret hem, och grefven katar sig i en vagn samt befaller kusken att följa ans spår. Följande högst rörande och för unglom särdeles passande bit afskrifver insändaren rdagrannt: Grefven hoppade ur vagnen, följde, fter pudeln och upptäckte på gården framiör muset en varelse som den aflidne efterlemnat i attigdom, utan hjelp, utan skydd, en den aldratäcaste — tjuguårig (!) flicka, hvilken, då hon fick e hunden, utbrast i gråt c. c. I Tyskland et insändaren ej huru det är, men här i Sverge; nse vi vid tjugo år en flicka nog gammal att unna i någon mån både stödja och försörja sig jelf. Slutet på denna nyttiga och känslofulla rättelse är: 4I en vagn (praktfull, det förstås), om framrullar på Toledogatan i Neapel, ser man itta en hund och ett nygift par, och detta lyckiga par är grefve Leopold och hans maka, hv an fr att År vaAdan LU 4 MYR PD yt OM