ELISABETH CALVERTON ). Var det något ondt deri?4 sade Calverton, härmande Bessys ord och ton; blixt och dunder! Det var en stor dumhet och du skall nog få veta af det. Det kunde ju varit någun annans plånbok. Jag kunde sjelf velat lemna honom den — du hade ej med den saken att göra. Hör på, flicka, det bästa du kan taga-dig till är att säg: sanningen. Hur fick du plånboken? Jag vet det förut, men säg ändå hur du fick fatt på den?4 Bessy svarade ej. Det var möjligt att han visste alltsammans, men upprepandet deraf ler kanske änmu mer uppreta honom mot sotty. Calverton satte porslinspjesen tillbaka på spiselkarmen samt grep Bessy hårdti armen. Hur kom det sig att två papperslappar med Parslows namn på lågo på golfvet i ditt rum i morgse? Bessy ihägkom hastigt de papper som i mörkret. föllo på golfvet och som hon så skyndsamt upptagit. Jag öppnade plånboken och då föllo de ur. Jag har ju sagt att jag hade den i mina händer och återlemnade den åt mr Parslow. Och du fick den af Lotty? CJag svarar ej på några vidare frågor, sade Bessy bestämdt och lugnt. Den hand, som hvilade på Bessys arm, liknade lastens; de ögon, som blickade in i hennes, voro en demons. Jag måste tämja dig, ipnan du blir lika svår som de andra4, utbröt hän ånyo. Du försöker också att fläcka mitt namn, att vända spionernas uppmärksamhet på mitt hus. Du understår dig att handla efter eget tycke, utan att fråga mig om lof. Du kommer med dina gamla metodistider och försöker at lura mig — mig, som ännu aldrig blifvit ö!verlistad af någon. Men det skall, fördöme mig, bli slut på det här. 4) Se A. B. n:r 67, 68, 70—72, 74—79, 81—83, 87, 83, 90 och 92,