Öfversigt af de tre skandinaviska rikenas stridskrafter. De skandinaviska rikenas förening ! Denna tanke hör, om någon, till de politiska ån gor som, en gång på allvar väckta, icke mera kunna falla. Under det man ep för och emot, under det man diskuterar enj eller annan detalj af denna fråga ur den ena eller andra synpunkten, värer denna stora tanke i det stilla och slår djupa rötter; med hvarje dag och trots alla tillfälliga rubbningar uti den allmänna politiska tan-; kegång, som den framkallat, tränger denj alltmera in uti felkmedvetandet i de trei skandinaviska rikena, och man behöfver icke vara en siare för att finna, att det icke kan j dröja länge innan man måste bli på fullt; allvar betänrt på, huru man i politiskt hänseende må kunna låta denna id framträda i en lefvande verklighet. Visserligen kan man få höra de mest olika förhoppningar uttalas om den närmare eller fjärmare tidpunkt då en sådan förening skall j inträffa. Visserligen ser man framställas de i mest olika åsigter om sättet huru den skall kunna försiggå. Men att den bör ske, derom i börja alla bli temligen ense, med undantag j kanhända af några skeptiska och sjelfkloka i fa sengångare, som alltid göra sig en eder af att ingenting tro och ingenting hop; pas, och för hvilka det närvarande med dess former och förhållanden är allt, men framtiden intet. Det ligger redan en gated i i kraft i den id6 om närbeslägtade nationers sammanslutning till ett friskare och fylligare nälionelt lif, hvilken öfverallt i Europa segrande banar sig väg och efterhand undanrödjer hindren och besegrar fördomarne och i missförstånden.. Men utom denna allmänna dragningskraft mellan trenne folk, som stå hvarandra så nära i afseende på språk, fkaplynne, seder, religion och lagar, måste det dessutom vara något annat, ett stort och gemensamt politiskt intresse, en trängande yttre nödvändighet, som här ännu skyndsammare, än i fråga om öfriga europeiska nationalitetssträfvanden, föra dem tillsammans. Denna förenande nödvändighet ligger helt enkelt i de svagares naturliga sträfvande att sluta sig tillsammans, för att värna sig mot de starkares öfvervåld. Det är sjelfbevarelsedriften och den ädla sjelfständighetskänslan som i väsentlig mån medverkar till de nordiska folkens instinktlika begär efter en närmare förening. Afven det svaaste förstånd kan begripa, att en mäktig Hende lätt kan krossa tre svaga folk hvart för sig, om de icke alls eller ej itid skynda till hvarandras bistånd, men att något sådant skulle blifva mycket svårt, om allting på förhand är beredt till ett gemensamt försvar. Den i djupet af hvarje menniskas bröst nedlagda, ständigt verkande naturdriften att söka förbättra sin belägenhet förorsakar hos alla civiliserade nationer ett begär efter fredlig utveckling, hvilken icke när som helst störes af faror utifrån. Ett folk kan aldrig med lugn arbeta på sitt inre framåtskridande, om det städse skall stå på vakt mot främmande inblandning i.dess anpelsgenheter eller mot fientlig ge e stora staterna kunna i detta hänseende sjelfva mera bestämma sitt öde; men de små måste förena sig om en gemensam politik och ett gemensamt försvar, för att få lefva i fred; ty ensamme skulle de häri aldrig lyckas, äfven om de gjorde de största uppoffringar för sin sjelfständighet. Det är således för atticke beständigt vara en lekholl för de stora makterna, för att icke esomoftast nödgas gifva vika för europeiska nödvändigheter eller behöfva frukta hastiga dagg 0 af mäktiga grannar. som BSverge, Norge och Danmark måste förena sig om en gemensam politik i afseende på utlandet samt om ett gemensamt försvarssystem. Dessa äro de två vigtigaste bufvudmomenterna i den praktiska skandinavismen. och det är den form, i Hvilken denna ide snarast kan förverkligas, och äfven bör det emedan det allt mer och mer blir en politisk nödvändighet. Mindre staters naturliga politik är neutra liteten. De kunna sällan vinna på andras stridigheter, men deremot ofta förlora. De stora makterna begagna dem naturligtvis så som medel för sina afsigter alla de mindres uppoffringar blifva merendels relativt större. Men ingen neutralitet blir respekterad, som: icke kan försvara sig sjelf. Man måste emelJanåt visa tänderna, för att få lefva i fred Huru länge man kan bibehålla neutraliteten. beror derföre på den större eller mindre kriiska kraftutveckling, medelst hvilken manj kän göra den gällande. Det är tydligt, att ett förenadt skandinaviskt rike vida längre! skall respekteras än hvar och en af de tre staterna särskildt, och att folken: efter en sådan förening vida lättare skola kunnof undvika krig samt vida lugnare och säkröarej egna sig åt sin inre utveckling än för när: varande. Fredens och neutralitetens bibehållande bör således utgöra grunddraget, det väsendtliga och stadigvarande i de förenade skandinaviska rikenas politik. Men fall kunna inträffa, då neutralitetens bibehållande vore ett fel, ja, då det rent af blefve en omöjlighet. Europa kan delas i tvenne fiendtliga läger, såsom det var nära deran åren